Blogginlägg Skriv kommentar
Sista resan...
En kärlekssaga med många konflikter har nu nått sitt definitiva slut. Den började 2005, då jag beslutade mig för att förverkliga en dröm. Kärleken uppstod dock redan några år tidigare, på Geneve-salongen. Lamborghini visade upp sin nya modell Gallardo, och jag stod vid montern och bara njöt av de vackra linjerna i säkert minst en timma. Faktabladet berättade om en V10-motor på 500 hk och fyrhjulsdrift. Vilket åk!
År 2005 var det dags för Lamborghini att släppa uppgifterna om Gallardo SE - en specialmodell som bara skulle tillverkas i 250 exemplar. Kännetecknande var bicolore-konceptet med svart tak och svarta detaljer som bröt av den övriga karossfärgen. Samt en inredning som också gick i två färgtoner. Utan att vara AIK'are har jag alltid älskat färgkombinationen gult/svart och jag föll pladask för pressbilderna! Dessutom förklarade fabriken att SE-modellen var först ut med 2006 års uppgraderingar med 520 hk motor, nytt avgassystem, annan utväxling, snabbare E-gear samt förbättrat chassie och styrning. Frestelsen blev alltför stor! Jag hade nyligen sålt mitt första företag och pengarna fanns på kontot. Sagt och gjort, jag skrev under köpekontraktet.
År 2006 blev mitt första år som supersportbilsägare. Jag hade en bil som var lite mer än bara en bil. Som förutom den rena körglädjen även blev en nyckel till många nya möjligheter... Man sov på små rosa bomullskuddar med ett leende på läpparna av vetskapen att jag äger en Lamborghini Gallardo!
Men bilen var ju inte till bara för att putsas på. Den skulle köras också! På vanliga vägar kommer bilen inte till en bråkdel av sin rätt. På en racingbana kan man dock få släppa hästarna fria och låta chassit bekänna färg. Jag körde 2800 mil första sommaren. Fram och tillbaka samt på olika racingbanor i Sverige och Europa. Och bilen kunde definitivt mer än bara se bra ut - den gick bra också!
År 2007 blev inget bra år. Årets första bankörning på Ring Knustorp i maj bjöd på regn och hal asfalt. Bilen kändes ändå väldigt stadig och kontrollerbar, fram till plötsligt ... när den av fortfarande okänd anledning plötsligt drog iväg mot höger. Rakt in i räcket. Inte i så hög hastighet, men ändå tillräckligt för att karossen var i behov av reparation. Bilen var fortfarande 100% rak i chassit, men reparationen drog ut på tiden av flera olika anledningar. Det blev ingen mer körning det året.
Våren 2008 hämtade jag ut Lambon från plåtverkstaden efter förra årets incident. Nu var hon som ny igen! Jag hann med ett flertal olika bankörningar och bilträffar fram till juli, då jag var nere på Nürburgring. Sista varvet slutade med att motorn släppte ut all olja och skar ihop. Åter igen långt besök på verkstaden, med byte till helt ny motor. Fick tillbaka bilen i oktober, lagom till Bilsports Superstage-final, där bästa noterade tid blev 1.21.50. Bilen går bra!
År 2009 hade jag bestämt mig för att sälja bilen. Tre år är en lång tid för mig att behålla en bil och kostnaderna för att köra supersportbil på bana kändes som onödigt höga i förhållande till körglädjen jämfört med något billigare bilar. Den första förälskelsen hade lagt sig och jag började reflektera över hur klumpig bilen kan vara att köra till vardags, hur usel runtomsikten är och hur dåligt jag faktiskt sitter i bilen med mina 188 cm och alltid slår huvudet i taket... Nej, var sak har sin tid och nu lockade något nytt.
I juni hade dock min nya bankörningsbil "Johnny" (Mini JCW) fått motorhaveri. Årets semester var sedan länge inbokad med resa till GT Polonia och Nürburgring. Det var ju detta jag hade sett fram emot det senaste halvåret, då jag jobbat 16h per dygn utan ledighet. Skulle jag nu missa semestern i år igen? Nej, det finns inte på världskartan. Eftersom Lambon ännu inte hade hittat någon ny ägare, blev det till att ställa på den och plocka ut den från försäljningshallen, trots att jag egentligen inte hade tänkt att köra något mer med den. En sista kärlekssemester, Lambolina och jag... Trots fyra år på nacken, var hon enligt min egen åsikt fortfarande snyggast av alla deltagande ekipage på den så fantastiskt med supersportbilar välfyllda deltagarlistan till Polen-resan. Och sången från motorn och avgassystemet är oslagbar - en musikalisk orgasm! Även växellådans paddlar är en sann fröjd att använda vid varje växling. Kanske är det värt ändå att få ont i ryggen varje gång man ska köra? Och vem bryr sig om vad som befinner sig snett bakåt??
Efter Polen var det dags för besök i Gröna Helvetet. Skulle jag kunna få revansch för förra årets ständiga regnande på Ringen. Då blev det som bäst en BTG-tid på 7.54. Men jag vet att Lambolina och jag skulle kunna köra mycket, mycket snabbare än så.
På Sport Auto's "Hard Core kurs" blev det tillfälle för flera instruktörsledda varv i bra tempo, utan massa irriterande motorcyklar i vägen. Nu gick bilen riktigt bra! Trots bara två varv under frikörningen, lyckades jag ändå köra BTG på 7.50. Och då stod det ändå en F1-läktare vid T13, varför vi fick köra genom depån till höger i gånghastighet. Så utan läktaren borde tiden ha hamnat närmare 7.40... Det finns potential för riktigt bra tider! Dessvärre så regnade dag två bort, så det blev inga fler rekordförsök.
Till helgen körde jag lite på turistkörningen. Som vanligt med alltför mycket trafik i vägen, och tempot blev betydligt lugnare. Sista varvet efter Lauda-kurve fick jag dock en väldigt otrevlig upplevelse. Bromsarna fungerade inte inför inbromsningen till Bergwerk. Just denna kurva har alltid skrämt mig lite med sin 90-graders högersväng utan avåkningszoner där man kommer i ganska bra tempo... Jag brukar alltid bromsa lite extra tidigt där för att slippa bekanta mig med räcket. Detta räckte dock inte denna gång. Helt utan bromsar blir det väldigt svårt att klara denna sväng... Jag minns hur jag tryckte för fullt på bromsen men inget hände. När jag insåg att det inte skulle fungera, siktade jag så långt till höger som möjligt där kurvan öppnar upp sig lite. PANG. Därefter har jag fortfarande inga minnen alls innan jag sitter i en räddningsbil en bit därifrån. Jag får åka ambulans till Adenau och spendera natten på sjukhus där. Det enda felet vi kan hitta på mig är dock lite huvudvärk.
Med bilen gick det dock desto värre. Efter smällen hade bilen börjat brinna och när jag besökte den hos bärgningsfirman några dagar senare var det en fruktansvärd syn. Taket hade helt och hållet smält bort, liksom delar av övriga karossen. Av hela motorutrymmet samt kupén fanns det bara grillkol kvar!
Min fina bil! Finns inte kvar...
Men du fick i alla fall sluta dina dagar på världens underbaraste plats. Där gränsen mellan himmel och helvete är väldigt tunn...
R.I.P. my love
Bifogade bilder
Chante Hovsepian |
2011-01-08 12:05
