Blogginlägg Skriv kommentar
Midvinterparadox
Många strävar efter att bli kändis. Kändis är inte längre bara en beskrivning av någons öde utan har även blivit ett eftertraktat yrke. Genom att visa hur ointelligent man är i exempelvis en såpa, så blir man känd. Av kändisskapet kan man göra sig kontroversiell och slå mynt av sin triviala dumhet genom att driva en framgångsrik blogg. Där lurar man andra genom att skriva om ”prylar som är heta och populära” för att skapa trender åt de företag som mutar bloggaren med mest prylar. Prylar som man sedan säljer svart på blocket! Är det inte fantastiskt hur man nuförtiden kan bli både känd och försörjd?
Den gamla tidens aktade ”kändisar” var rockmusiker, idrottsutövare eller skådespelare och kändisskapet kom med på köpet som en positiv effekt eller baksida beroende på om man gillade det. Jag ser mig själv inte som en kändis även om man får smaka på det lite ibland. I varje fall märker man att det pratas och dras ganska mycket spännande slutsatser emellanåt. Det händer att folk kommer fram till en på krogen och redogör för halva mitt liv, vilket kan vara smickrande men kan även kännas fel vid vissa tillfällen. Oftast är det dock ganska underhållande, men säkert mer svårt att förhålla sig till för dem som lever i ens närhet.
Att jobba med glamorösa bilar skapar självklart en viss ”hype”. Delaktighet och närvaro i både media och andra spännande miljöer hjälper till. Men det finns en ”backstage” för mig också på samma vis som stjärnan på scenen har när han lägger alla mil i en sliskig turnebuss, bär tunga instrument eller flygs mellan tidsoner och uppträder tre gånger utan att få en hel natts sömn emellan. Jag har hört många roliga historier om hur det kan vara att stå på scen och ha sån jäkla ”rännaskita” att man måste springa på muggen mellan var tredje låt för att inte scenen ska bli för hal. Eller att man som hojförare i Paris-Dakar Rallyt måste bita ihop med bruten axel och käke och köra vidare de sista 20 milen! Eller att flyga med ryskt inrikesflyg där du kan se ut genom karossplåtarna där du sitter på lösa trädgårdsmöbler med en plåtspann som toalett bredvid! Vissa kändisar pallar inte trycket till sist utan sjunker ihop med en sil i armen. Andra njuter av varje stund och konsten är nog att klara av att garva och se det härliga i de rent ut sagt för jävliga situationer som man stundtals kan hamna i.
Jag vill berätta om en liten midvinterparadox från häromdagen som handlar om just detta. Det har varit ganska körigt för att få ihop alla trådar sista månaden. För att få avslutat och gjort klart ett antal affärer innan nyår lovade jag hemleverans åt några kunder och det började med att köra ner en Gallardo till strax ovanför Trelleborg på söndags kvällen. Det gick smärtfritt. Det innebar inte mer än 60 mil på vägen med transportbilen genom sydsveriges värsta snöstorm som dränkt landskapet i 40 cm nysnö! Dagen därpå var lite tuffare. Snöovädret hade dragit sig uppåt och vi lastar på en Lambo LP560 på vår transportbil och en Ferrari 430 in i släpet. En helsikes massa saker var tvunget att lösas innan avfärd, så man kom naturligtvis inte iväg förrän vid 19-tiden. Jag kör då mot Katrineholm drygt 35 mil för leverans av den sålda 430:an. Bertil som köpt bilen bedyrade att vägarna skulle vara fina, så jag räknade med en snabb lossning några timmar efter avfärd för att senare köra vidare mot Örebro. Navigatorn ledde mig en bra bit ut i skogen. Alltså – jag menar en bra bit, ni vet när det är sådär en mil mellan husen! Resan dit hade inte gått så snabbt och klockan var närmare 24.00 när jag började närma mig målet. En kilometer innan jag var framme tog det stopp i en uppförsbacke. Jag fick backa tillbaka en bit, vilket alltid är en lika intressant övning utan att ekipaget viker sig eller hamnar i diket. Jag ringer Bertil som kommer ilande i sin bil och vi beslutar att det är lika bra vi gör avlastningen på plats av Ferrarin. Vi lastar av den och som väntat kommer vi bara en kort bit med den också. Faan – ja får hämta traktorn, det är inte ens idé att försöka dra med min bil, säger Bertil. När han försvunnit sluter sig mörkret och tystnaden kring mig. Känslan återfinner sig från när man gjorde lumpen och stod ensam på postering mitt ute i skogen i smällkalla vintern. Snöklädda träd hänger ner och släpper ifrån sig en snötuss då och då som landar i nacken. Det enda liv man förväntar sig att få se är möjligen ett UFO på besök. Allt annat skulle förvåna mer. Jag har faktiskt aldrig stått ensam mitt i natten i en snödriva med en Ferrari ”in the middle of fucking nowhere” förut, så det var en ny upplevelse. Så småningom kommer Bertil med en snökedjeförsedd traktor med snöslunga som gör att den ser ut som en ångmaskin. Det är ju tur att sådana resurser finns i garaget hos varje Ferrariköpare… Vi krokar ihop oss och Bertil drar iväg med traktorn. Jag rattar Ferrarin som är lika lätt på ratten som ett TV-spel på finlandsfärjan och det går lika mycket på bredden och sidlängs som rakt fram. Man känner sig mer som en Bambi på hal is än som en Ferrariförare. Vi kommer fram till sist, Bertil bjussar på en kopp, kör mig tillbaka till transportbilen och jag drar vidare. Det har blivit försent att fundera över att plocka upp den Murcielago LP640 i Örebro som var planerat. Jag kommer fram till Örebro och tar istället in på ett hotell mitt i stan. Kl 03.30 kryper jag till kojs. Några timmar senare ringer telefonen med en väntande Lamboägare.
-Hörde att du bor på Scandic. Stan är liten och folk har sett ditt ekipage utanför. Är du på G?
Jag kastar i mig en kopp kaffe och jagar ut till hans villa. Lastar in Murklan i släpet och drar vidare mot Oslo med en 640 och den LP560 jag haft med från Skene. I Oslo väntar en direktsändning av Norges mest populära motorprogram med våra två bilar och en intervju tillsammans med ett lambotest från Italien. Det är säsongsavslutning och bästa sändningstid en dag innan jul. Tittarsiffrorna är lika höga som de bästa programmen i Sverige. Ambitionen var också att göra en fotoskjutning utanför Operahuset med de båda lambobilarna åt en affärstidning. Pga väder och trafik hinner jag aldrig fram till det utan är glad att man anlänt i tid till TV-sändningen. Bilarna lastas av och med pärlor i pannan konstaterar man att man är skitig, trött, hungrig, orakad och snart skall ut i direktsändning. Min norska kollega Claus Resberg kommer till undsättning och hjälper till. Han har tagit med den mahogny båt som vi köpt tillsammans för att ha med i studion. Några söta tjejer kommer fram och förklarar att de har i uppgift att ta hand om mig innan sändning. Allting känns genast lättare och jag blir alltid lika faschinerad över alla vackra norskor och norrmän. Det är märkligt, men de verkar alltid mycket lyckligare än oss svenskar och både killar och tjejer har ofta en helt annan positivare glimt i ögonen. Kanske inte så konstigt att jag gift mig med en norska?
Jag ber tjejerna ragga upp en rakhyvel åt mig före sminket. Samtidigt skakar jag hand med och får förklarat av den omåttligt populära och folkkära programledaren Jan Erik Larsen ungefär hur han tänkt att han vill lägga upp intervjun med mig. De har avsatt ca 2 minuter och 50 sekunder till vårt snack vilket är ganska mycket i TV sammanhang.
Jag kände att jag inte var med i matchen riktigt och vet av erfarenhet att jag fungerar som en datamaskin. Ibland måste jag göra en omstart. Därför frågar jag efter en soffa och blir hänvisad in till ett mörkt kallt gym-rum där jag kan vara ifred en stund. Jag tar en power napp på 5 minuter och är därefter som en ny människa som drar på en ny skjorta, tar en raggardusch på toa och står redo att möta världen. På vägen mot sminket blir jag serverad lite chiliconcarne av tjejerna som också fixat två koppar kaffe. Efter att ansiktet blivit pudrad lite snabbt är dags att gå på och möta närmare en halv miljon norrmän i sändning. Tror det gick ganska bra. Jan Erik blev lite tagen när jag erbjöd honom att gifta sig med mig i direktsändning eftersom han tyckte mitt namn var så flärdigt! 3 minuter senare är man av igen och man känner sig ganska tom och innehållslös. Allt besvär för så lite kan man känna. Två snabba koppar till för att ladda för nya tag och med hjälp av Claus och hans vän sätter vi igång och lastar innan sändningen ens avslutats. Kl 22.15 rullar jag så åter vidare. Ambitionen var att ta sig till Stockholm, men jag inser att jag inte skulle hinna hem till julaftonskväll om jag tog den vändan, så för att göra sig populär(are) på hemmafronten får det bli direkt till Skene. Jag möter upp två släktingar innan jag lämnar landet och gör lite julklappsutbyten och därefter vidare mot Göteborg i ett tilltagande snöoväder. Strax innan Göteborg är jag så jäkla trött att jag inte vågar köra längre. Jag stannar, sover 45 minuter bakom ratten och vaknar sedan av att det gör så himla ont i svalget av mina egna snarkningar. Jag startar upp igen och kör vidare. När jag närmar mig firman så har inte plogbilen hunnit ikapp och det ligger 15 cm snö på vägen. Jag kommer inte ända fram utan storyn från Katrineholm återupprepar sig. Jag beslutar mig för att gå sista biten fram till jobbet. Klockan är strax innan fyra på morgonen. Jag hör en traktorplogare på avstånd och sätter mig och kollar av lite mail i förhoppning om att han kommer för att ploga vår väg inom kort. Det stämmer bra. 20 minuter senare är det plogat och jag kan köra ända fram.
Äntligen! Äntligen är det dags att sätta sig i prestigevolvon och åka hem. Jag kallar den för prestigevolvon för alla skäms så på mina vägnar för bilen. Dom tycker inte den riktigt lever upp till bilden av den värld jag lever i. Själv förstår jag inte vad dom menar. Det gör den väl? Jag har ärvt den av min far, som köpte den ny 1988. Det är en mörkblå 740 GLS och just nu det enda jag har att åka i. Den har inte varit besiktigad på många år, men går lika bra för det. Tror kanske att jag skattat och försäkrat den, men det är inte så noga ändå här ute på landet. Jag älskar den för den har kassetbandspelare, vilket innebär att jag kan lyssna på all min gamla musik! Bara vetskapen att den knappt kostar mig en spänn att äga gör den än mer älskvärd! Kanske däremot kan erkänna att bilden av mig i en obesiktigad 740 GLS från 1988 inte är riktigt samma bild som TV-tittarna i norge har från 7 timmar tidigare. Tankmätaren funkar inte alltid men det går bra ändå för när den börjar bli tom på soppa så hackar den när man svänger. Jag märker att den gör det i första svängen och jag är därför superlätt på gasfoten och vågar nästan inte sitta ner i sätet av spänning över om jag skall ta mig ända till Q8. Det går halvägs och när jag tvingas trampa ned kopplingen och sitter och jokkar framåt i bilen för att rulla så långt som möjligt bryter jag ut i världens asgarv. DET HÄR ÄR FAAN INTE SANT! Jag går bak och rotar i skuffen och hittar en tom gammal gräsklippardunk och några petflaskor som inte blivit pantade. Tar dem i min hand och joggar mot bensinstationen. När jag kommer halvägs joggande och krälande i mina jeans o lågskor uppför den snöiga slänten till den platå där bensinstationen ligger ser en väktare mig som ser ut som han sett ett vitt spöke. Jag tankar sätter mig på rumpan och åker nerför slänten samma väg som jag kom och joggar tillbaka till bilen. Fyra minuter senare är klockan snart fem på morgonen och jag är hemma. Jag låser upp dörren till villan och ut springer vår katt med bokstavligen eld i baken. Alla sover i huset. MEN VA TUSAN ÄR DET SOM LUKTAR? Vi har en treåring i huset som älskar katten. Hon fotföljer honom, ger honom mat, bäddar ner honom i docksängen eller lindar in honom i filtar. Jag brukar hejda henne i hennes matservering ibland när det håller på att gå snett. Kanske det var det som ingen hade gjort igår kväll? När jag tänder ljuset ser jag vad som luktar. Katten har uppenbarligen haft problem och det är bruna fläckar i vår vita trappa upp till övervåningen, bruna fläckar på mellanplanet och nerför trappan till källaren.
Det är nu det avgörs vilken typ av kändis man är efter sitt pass på jobbet. Sjunker man ihop och sätter en sil i armen eller garvar man och bara älskar situationens jävlighet? Väl i säng och trots mindre än 7 timmars sömn på tre dygn hade jag svårt att somna av upprymdhet från skratt och språngmarsher i midvinternatten! En midvinternatt fylld av paradoxa situationer, väl värda en riktig hemstadskändis!
Marek P |
2010-02-19 15:10
