Blogginlägg (10)
Tillhör överklassen!
Att tillhöra överklass är inget man gärna medger som svensk. Begreppet är ganska laddat och symboliserar inte bara välfärd utan även ett visst mått av snobberi. Vårt land Sverige har under nära 100 år främst utvecklats till tonerna av ”upp-till-kamp” mot överklassen. Att då medge att man inte har rättat sig i ledet och tagit till sig jantelagens huvudparagraf - jag är likställd alla andra och inte ett dugg bättre - kan sannolikt vara ganska skadligt. Ändå vill jag utmana risken. Trots att jag är en stor förespråkare av prestigelöshet, så finns det nämligen tillfällen då jag inte kan låta bli att känna mig en klass högre.
Jag är ingen snobb. I varje fall inbillar jag mig det. Det är inte helt ovanligt att jag springer omkring halvskitig, stressad och försöker få utfört saker på egen hand som ”bäste dräng” på jobbet. Då & då händer det att man blir ganska nonchalant bemött av en högtravande och inte ovanligen akademiskt utbildad kund, som förväxlat mig med en helt vanlig springschas eller mekaniker. Det är en intressant känsla som alla chefer borde få vara med om. Erfarenheten att pga. prestige bli behandlad som luft ger insikt och får en att uppskatta sitt team av kollegor oavsett funktion.
I de flesta miljöer känner jag mig relativt bekväm och tillfreds. Det kan vara allt från fest i underjordiska kriminella gäng till middagar med statsmän eller kungligheter. Det är faktiskt bara ett fåtal situationer som gör mig osäker och kan få mig att känna sig helt oförstående och utanför. Av naturliga själ undviker jag därför dessa miljöer så långt det går, men det händer att jag glömmer bort mig. Det är trots allt frågan om en ganska vanlig typ av miljö för säkert bortåt 1 miljon svenskar varje dag!
Under en fredagskväll i Februari 2010 bar det sig inte bättre än att jag emot bättre vetande och bara för att få en sak ur världen utsatte mig för denna främmande miljö. Frugan hade nämligen klagat i några månader över att jag sålt hennes bil och att hon ständigt bara fick åka i överblivna och hopplöst 2-sitsiga, opraktiska eller knappt fungerande bilar tillsammans med sina tre barn (ok då – våra tre barn). För att få slut på gnället gjordes ett köp av en ny praktisk och passande bil som fanns i Mellerud.
- Jag bor precis vid järnvägsstationen, säger säljaren och en illusion om en enkel lösning av logistiken målas upp i bakhuvudet. Folk åker ju kollektivt varje dag, så det kan väl inte vara fel. Jag måste ju ändå till kontoret i Stockholm inför lördagen och tänkte därför att jag kan fånga upp bilen på vägen för att därefter fortsätta dit. En liten omväg på 20 mil kanske, men det var inte hela världen. Jag skulle ju i alla fall äntligen få en nöjd hustru när man väl är hemkommen. Att solen skulle hinna gå upp innan framkomst i Stockholm betydde inte så mycket.
Jag bokar därför en resa och promenerar ner till ”resecentrum” i min hemby. Man inbillar sig att man möter skeptiska blickar som om jag vore en "Alien" som kom gående. Det får mig hursomhelst att direkt känna utanförskap till gruppen resenärer och jag ställer mig på betraktligt avstånd till den flock som står där och väntar. Kölden gör att det ryker lite ur allas tysta munnar och det går inte att låta bli att betrakta de konstiga väsen jag har framför mig. De känns främmande och tycks leva ett helt annat liv än de människor man är van att möta.
Till sist sitter man där och skakar på 6:e raden i den bolmande och morrande "miljöpartistferrarin" eller om du så önskar – "mjölkpallståget opererat av Swebus". Den ska ta mig den första biten till Göteborg för att man där sedan ska växla om till järnväg. Man sitter där bland vitlöksstinkande backpackturkar, finniga studentmedlemmar från Kommunistisk ungdom iklädda Palestinaschalar och annat pack. Trots kölden kommer en tjej och kliver på med knallrosa hår och knallrosa tights, med en piercad navel som är bar och hon har ett handfängsel hängande från dödskalleväskan som matchar de höga snörade svarta nazistbootsen. Man börjar helt plötsligt känna sig våldsamt felplacerad och jag funderar allvarligt över samhällets faktiska klasskillnader. Man tycker synd om sig själv då man har 8 timmars restid framför sig varav 5 ska vara i detta främmande sällskap. Tankarna går oavkortat till ens medarbetare som säkert sitter där hemma i sitt fredagsmys läppjande på ett gott Amaronevin. Av okänd anledning kan jag helt plötsligt inte låta bli att tyst börja nynna på OLW:s förbannade reklamvisa; ”- Nu är det slut på veckan och dags för fredagsmyyys!!”. Jag drar iväg ett snyftande sms till kollegorna och gissningarna bekräftas genom returnerade gliringar i mängder om hur jäkla mysigt de har runt eldstäder, TV-apparater, i sänghalmen eller vid middagsbordet därhemma. Samtidigt stannar vi vid nästa mjölkpall. En orakad halvfull Svensson som verkar vara karikatyr på sig själv kliver ombord. Han är troligen bög till råga på allt – i alla fall ser han precis ut så, som vi lärde oss när vi var små att bögar skulle se ut. Han hade en brun skinnkeps som direkt gav associationer till sångaren i Judas Priest samt var spinkig och iklädd vit T-shirt och smutsig täckjacka från 70-talet med trasigt blixtlås och ett avslöjande tjejsnitt. Men egentligen är han samtidigt lite söt trots att han känns ofräsch. Han försöker få åka med. Han har dock inte mer än 27 kronor och resten av resan in till Göteborg kostar säkert över 40. Efter att ha klivit på och av bussen under dialog med chauffören, till och från, hela tiden med ett ben kvar inne i bussen, så ger till sist chauffören upp för att inte tidtabellen ska haverera och låter honom komma med. Han sprätter upp en burköl direkt när han satt sig och de närmaste två milen sitter han och ropar hur ”jävla snäll busschaufför vi har” utan att någon varken märker eller verkar tycka att det är det minsta konstigt! Själv vet jag stundom inte om jag börjat anpassa mig till dårskapen eller bara är trött och försöker förtränga sällskapet jag befinner mig i. Trots att jag är i en mer främmande miljö än på länge där jag känner mig allt annat än jämlik och hemma, så kan jag naturligtvis inte låta bli att oavbrutet och gång på gång sätta igång och nynna på den satans OLW låten som vägrar släppa taget. ”- Nu är det slut på veckan och dags för FREDAGSMYYYYYS!!”.
Klockan är halv 12 på kvällen och jag är äntligen framme i Mellerud där stationen är av typ landsort, som endast består av en betongplattform utan skydd mot väder och vind. De bitande 24 minusgraderna får kroppen att dra ihop musklerna. Eftersom jag inte är någon jäkla ”fjällräven entusiast”, som brukar vara i naturen när det är opassande väder, så står jag nu där i mina lågskor och känner hur tårna börjar sticka efter mindre än några minuter. Som tur är ska inte huset ligga så långt bort. Jag börjar leta efter de papper jag hade tagit med mig med gatunamn och telefonnummer men finner dem inte längre i väskan. Säljaren hade sagt att ”vi bor bara 100 meter bort och sedan höger eller vänster och en bit till”, eller något i den stilen. Självklart lade jag det inte på minne eftersom jag bara hade tänkt lyfta luren när man kommer fram och därefter ta ut riktning. Förbannade skit - jag vet ju att pappren var med när jag satt på tåget, men nu är de helt borta. Glömde jag kvar dem på tåget likaväl? Jag gör därför ett försök att gå gata upp och gata ner i hopp om att känna igen eller se bilen, men det misslyckas och till sist känns varenda tå i mina lågskor som en liten fyrkantig isbit. Jag hejdar och frågar en av de få bilar som passerar i de slumrande kvarteren, om de känner någon i kvarteret som heter Andersson och åker vit BMW X5 utan resultat. Jag försöker ringa nummerbyrån för att få hjälp. Fingrarna fungerar knappt längre och utan känsel blir det som att försöka slå numret med en prinskorv. Men jag lyckas till sist slå 118 118 rätt efter tredje försöket. Varken förr eller senare har det hänt mig, men just nu och ikväll meddelar 118 118 att ”tjänsten ej är tillgänglig med detta abonnemang”! Jag lyckas slå numret en gång till men får samma meddelande. Helt otroligt!
Det är inte sant! Sådant här kan inte hända ens mig! Jag vet ju nu inte ens hur jag kan få tag i en taxi eller om det finns ett hotell i den förbannade lilla skitbyn, som får min egen hemort att framstå som ett världsmetropol. Jag håller på att frysa ihjäl utan mössa och handskar, i lågskor, jeans, piké-tröja och en tunn sommarjacka. Det är 24 grader kallt och över 1 meter snö ute. Klockan är snart 12 på natten och vad tusan gör man! Nu är det inte längre bara fingrar o tår som är stela utan hela händerna fungerar dåligt när man börjar en sista gång gå igenom sin väska i jakten på att ”mina papper ska och måste tamejfaan visst ligga här annars är det då självaste blodfeta helvetet”.
Mycket riktigt. Klart att de har funnits där hela tiden. Det är bara min virriga överklasshjärna som spelat mig själv ett spratt. Men nu är händerna så illa att jag inte klarar att slå några nummer alls längre. Jag gör alla möjliga upptiningsförsök. Som tur är hade jag inte skaffat en telefon med sådan där vidrig touch-screen skärm ännu och till sist får jag till det genom att trycka telefonens knappar mot knogarna efter att försökt med både näs-topp och tunga. Jag får äntligen kontakt med bilägaren, som mycket riktigt bara bor ett stenkast bort. Med full värme bär det sedan av mot Stockholm för att kl. 03.20 lägga sig på en madrass på golvet i kontoret för några timmars sömn innan en kund ska mötas innan jag kör tillbaka till västkusten.
I kväll när jag skriver detta, så sitter jag halvnaken på en balkong i kvällssolen utanför Marbella i Spanien och det är 26 grader varmt. Det är min tur att halsa en San Miguel och tänka tillbaka på min traumatiska upplevelse bland underklassens medborgare denna fredagsnatt i vintras. Samtidigt utbringar jag en tyst skål för alla de stackars satar som sitter där tillsammans även idag och skakar i 2:a klass på tåg eller kollektivbuss - svettiga och med tå-juice stickande i näsan från bänkkamraten. Genom denna omtanke mår jag själv ännu bättre och känner mig otroligt nöjd efter en helt fantastiskt framgångsrik vår. Du må tycka att jag tillhör en fisförnäm överklass om du så vill, och jag är i så fall jäkligt stolt över det. För mig kommer hursomhelst kollektivtrafik troligtvis alltid förbli ett nödtransportmedel för fattiga studenter och underklass med för mycket fritid, eller möjligtvis lata trögskallar som inte tog körkort när de blev 18! Som den överklassmänniska jag nu erkänt mig vara fortsätter jag därför hellre att ta vara på den frihetskänsla det skänker mig, att dagligen gasa omkring i en bränsletörstande bil och få valuta för alla skattepengar genom att slita på vägar och förgöra ytterligare lite regnskog!
Vilken samhällsklass känns det som du tillhör?
Jag är ingen snobb. I varje fall inbillar jag mig det. Det är inte helt ovanligt att jag springer omkring halvskitig, stressad och försöker få utfört saker på egen hand som ”bäste dräng” på jobbet. Då & då händer det att man blir ganska nonchalant bemött av en högtravande och inte ovanligen akademiskt utbildad kund, som förväxlat mig med en helt vanlig springschas eller mekaniker. Det är en intressant känsla som alla chefer borde få vara med om. Erfarenheten att pga. prestige bli behandlad som luft ger insikt och får en att uppskatta sitt team av kollegor oavsett funktion.
I de flesta miljöer känner jag mig relativt bekväm och tillfreds. Det kan vara allt från fest i underjordiska kriminella gäng till middagar med statsmän eller kungligheter. Det är faktiskt bara ett fåtal situationer som gör mig osäker och kan få mig att känna sig helt oförstående och utanför. Av naturliga själ undviker jag därför dessa miljöer så långt det går, men det händer att jag glömmer bort mig. Det är trots allt frågan om en ganska vanlig typ av miljö för säkert bortåt 1 miljon svenskar varje dag!
Under en fredagskväll i Februari 2010 bar det sig inte bättre än att jag emot bättre vetande och bara för att få en sak ur världen utsatte mig för denna främmande miljö. Frugan hade nämligen klagat i några månader över att jag sålt hennes bil och att hon ständigt bara fick åka i överblivna och hopplöst 2-sitsiga, opraktiska eller knappt fungerande bilar tillsammans med sina tre barn (ok då – våra tre barn). För att få slut på gnället gjordes ett köp av en ny praktisk och passande bil som fanns i Mellerud.
- Jag bor precis vid järnvägsstationen, säger säljaren och en illusion om en enkel lösning av logistiken målas upp i bakhuvudet. Folk åker ju kollektivt varje dag, så det kan väl inte vara fel. Jag måste ju ändå till kontoret i Stockholm inför lördagen och tänkte därför att jag kan fånga upp bilen på vägen för att därefter fortsätta dit. En liten omväg på 20 mil kanske, men det var inte hela världen. Jag skulle ju i alla fall äntligen få en nöjd hustru när man väl är hemkommen. Att solen skulle hinna gå upp innan framkomst i Stockholm betydde inte så mycket.
Jag bokar därför en resa och promenerar ner till ”resecentrum” i min hemby. Man inbillar sig att man möter skeptiska blickar som om jag vore en "Alien" som kom gående. Det får mig hursomhelst att direkt känna utanförskap till gruppen resenärer och jag ställer mig på betraktligt avstånd till den flock som står där och väntar. Kölden gör att det ryker lite ur allas tysta munnar och det går inte att låta bli att betrakta de konstiga väsen jag har framför mig. De känns främmande och tycks leva ett helt annat liv än de människor man är van att möta.
Till sist sitter man där och skakar på 6:e raden i den bolmande och morrande "miljöpartistferrarin" eller om du så önskar – "mjölkpallståget opererat av Swebus". Den ska ta mig den första biten till Göteborg för att man där sedan ska växla om till järnväg. Man sitter där bland vitlöksstinkande backpackturkar, finniga studentmedlemmar från Kommunistisk ungdom iklädda Palestinaschalar och annat pack. Trots kölden kommer en tjej och kliver på med knallrosa hår och knallrosa tights, med en piercad navel som är bar och hon har ett handfängsel hängande från dödskalleväskan som matchar de höga snörade svarta nazistbootsen. Man börjar helt plötsligt känna sig våldsamt felplacerad och jag funderar allvarligt över samhällets faktiska klasskillnader. Man tycker synd om sig själv då man har 8 timmars restid framför sig varav 5 ska vara i detta främmande sällskap. Tankarna går oavkortat till ens medarbetare som säkert sitter där hemma i sitt fredagsmys läppjande på ett gott Amaronevin. Av okänd anledning kan jag helt plötsligt inte låta bli att tyst börja nynna på OLW:s förbannade reklamvisa; ”- Nu är det slut på veckan och dags för fredagsmyyys!!”. Jag drar iväg ett snyftande sms till kollegorna och gissningarna bekräftas genom returnerade gliringar i mängder om hur jäkla mysigt de har runt eldstäder, TV-apparater, i sänghalmen eller vid middagsbordet därhemma. Samtidigt stannar vi vid nästa mjölkpall. En orakad halvfull Svensson som verkar vara karikatyr på sig själv kliver ombord. Han är troligen bög till råga på allt – i alla fall ser han precis ut så, som vi lärde oss när vi var små att bögar skulle se ut. Han hade en brun skinnkeps som direkt gav associationer till sångaren i Judas Priest samt var spinkig och iklädd vit T-shirt och smutsig täckjacka från 70-talet med trasigt blixtlås och ett avslöjande tjejsnitt. Men egentligen är han samtidigt lite söt trots att han känns ofräsch. Han försöker få åka med. Han har dock inte mer än 27 kronor och resten av resan in till Göteborg kostar säkert över 40. Efter att ha klivit på och av bussen under dialog med chauffören, till och från, hela tiden med ett ben kvar inne i bussen, så ger till sist chauffören upp för att inte tidtabellen ska haverera och låter honom komma med. Han sprätter upp en burköl direkt när han satt sig och de närmaste två milen sitter han och ropar hur ”jävla snäll busschaufför vi har” utan att någon varken märker eller verkar tycka att det är det minsta konstigt! Själv vet jag stundom inte om jag börjat anpassa mig till dårskapen eller bara är trött och försöker förtränga sällskapet jag befinner mig i. Trots att jag är i en mer främmande miljö än på länge där jag känner mig allt annat än jämlik och hemma, så kan jag naturligtvis inte låta bli att oavbrutet och gång på gång sätta igång och nynna på den satans OLW låten som vägrar släppa taget. ”- Nu är det slut på veckan och dags för FREDAGSMYYYYYS!!”.
Klockan är halv 12 på kvällen och jag är äntligen framme i Mellerud där stationen är av typ landsort, som endast består av en betongplattform utan skydd mot väder och vind. De bitande 24 minusgraderna får kroppen att dra ihop musklerna. Eftersom jag inte är någon jäkla ”fjällräven entusiast”, som brukar vara i naturen när det är opassande väder, så står jag nu där i mina lågskor och känner hur tårna börjar sticka efter mindre än några minuter. Som tur är ska inte huset ligga så långt bort. Jag börjar leta efter de papper jag hade tagit med mig med gatunamn och telefonnummer men finner dem inte längre i väskan. Säljaren hade sagt att ”vi bor bara 100 meter bort och sedan höger eller vänster och en bit till”, eller något i den stilen. Självklart lade jag det inte på minne eftersom jag bara hade tänkt lyfta luren när man kommer fram och därefter ta ut riktning. Förbannade skit - jag vet ju att pappren var med när jag satt på tåget, men nu är de helt borta. Glömde jag kvar dem på tåget likaväl? Jag gör därför ett försök att gå gata upp och gata ner i hopp om att känna igen eller se bilen, men det misslyckas och till sist känns varenda tå i mina lågskor som en liten fyrkantig isbit. Jag hejdar och frågar en av de få bilar som passerar i de slumrande kvarteren, om de känner någon i kvarteret som heter Andersson och åker vit BMW X5 utan resultat. Jag försöker ringa nummerbyrån för att få hjälp. Fingrarna fungerar knappt längre och utan känsel blir det som att försöka slå numret med en prinskorv. Men jag lyckas till sist slå 118 118 rätt efter tredje försöket. Varken förr eller senare har det hänt mig, men just nu och ikväll meddelar 118 118 att ”tjänsten ej är tillgänglig med detta abonnemang”! Jag lyckas slå numret en gång till men får samma meddelande. Helt otroligt!
Det är inte sant! Sådant här kan inte hända ens mig! Jag vet ju nu inte ens hur jag kan få tag i en taxi eller om det finns ett hotell i den förbannade lilla skitbyn, som får min egen hemort att framstå som ett världsmetropol. Jag håller på att frysa ihjäl utan mössa och handskar, i lågskor, jeans, piké-tröja och en tunn sommarjacka. Det är 24 grader kallt och över 1 meter snö ute. Klockan är snart 12 på natten och vad tusan gör man! Nu är det inte längre bara fingrar o tår som är stela utan hela händerna fungerar dåligt när man börjar en sista gång gå igenom sin väska i jakten på att ”mina papper ska och måste tamejfaan visst ligga här annars är det då självaste blodfeta helvetet”.
Mycket riktigt. Klart att de har funnits där hela tiden. Det är bara min virriga överklasshjärna som spelat mig själv ett spratt. Men nu är händerna så illa att jag inte klarar att slå några nummer alls längre. Jag gör alla möjliga upptiningsförsök. Som tur är hade jag inte skaffat en telefon med sådan där vidrig touch-screen skärm ännu och till sist får jag till det genom att trycka telefonens knappar mot knogarna efter att försökt med både näs-topp och tunga. Jag får äntligen kontakt med bilägaren, som mycket riktigt bara bor ett stenkast bort. Med full värme bär det sedan av mot Stockholm för att kl. 03.20 lägga sig på en madrass på golvet i kontoret för några timmars sömn innan en kund ska mötas innan jag kör tillbaka till västkusten.
I kväll när jag skriver detta, så sitter jag halvnaken på en balkong i kvällssolen utanför Marbella i Spanien och det är 26 grader varmt. Det är min tur att halsa en San Miguel och tänka tillbaka på min traumatiska upplevelse bland underklassens medborgare denna fredagsnatt i vintras. Samtidigt utbringar jag en tyst skål för alla de stackars satar som sitter där tillsammans även idag och skakar i 2:a klass på tåg eller kollektivbuss - svettiga och med tå-juice stickande i näsan från bänkkamraten. Genom denna omtanke mår jag själv ännu bättre och känner mig otroligt nöjd efter en helt fantastiskt framgångsrik vår. Du må tycka att jag tillhör en fisförnäm överklass om du så vill, och jag är i så fall jäkligt stolt över det. För mig kommer hursomhelst kollektivtrafik troligtvis alltid förbli ett nödtransportmedel för fattiga studenter och underklass med för mycket fritid, eller möjligtvis lata trögskallar som inte tog körkort när de blev 18! Som den överklassmänniska jag nu erkänt mig vara fortsätter jag därför hellre att ta vara på den frihetskänsla det skänker mig, att dagligen gasa omkring i en bränsletörstande bil och få valuta för alla skattepengar genom att slita på vägar och förgöra ytterligare lite regnskog!
Vilken samhällsklass känns det som du tillhör?
Torbjörn von Braun |
28
juni
kl 01:08
| 9 kommentarer
Kommentera
Trafiksyndarens bekännelser!
Jag ler lite åt min vän på en av landets biltidningar. Han har bett mig ta av mig solglasögonen. Dessförinnan har han sagt till mig att sätta på ljuset och ta på mig bältet. Vi håller på med en fotosession och jag skall rulla framåt med bilen medans han tar en rörlig bild.
-Ja, skratta du säger han. Du kan inte ana hur mycket bannor vi får från förnuftiga läsare om vi inte har bälte på, eller kör med solglasögon! Jag tänker tillbaka och förstår genast journalisters övertydlighet kring tester på ”autobahn” och ”banor” man aldrig hört talas om. Leendet spricker upp vid tanken på dessa förnuftiga människor som klarar av att styra hela journalistkåren till smålögner. Jag inser att det måste vara samma människor, som även påstår att man inte tjänar något alls på att köra fortare än hastighetsgränsen. ”Man kommer ändå fram samtidigt” brukar det heta och jag har aldrig förstått hur de räknar då?
Själv jagar man ständigt klockan och är en sådan där enerverande och irriterande förare som alltid ligger två meter bakom framförvarande bil och väntar på nästa tillfälle att köra om. Men jag njuter och är en aktiv bilförare som på 26 år och ca 100 000 mil klarat mig från att köra på någon förutom med vilje en gång när en norrman körde för sakta och vägrade använda väggrenen. Ibland försöker jag rätta mig i ledet och kör då i lagstadgad hastighet. För att kompensera tristessen och inte somna brukar jag ringa eller sms:a samtidigt och eftersom det tar sån jäkla tid att komma fram måste jag äta upp hamburgaren i bilen samtidigt som jag spelar trumma på ratten i takt till musiken så jag inte somnar! Ibland passar jag på att lära mig navigatorns funktioner eller läsa igenom något dokument som behöver korras.
Matematik har aldrig varit min starka sida. Därför var jag tvungen att dubbelkolla en gammal beräkning häromdagen. På vägverkets hemsida kan man finna ”hastighetssnurran” och se tidsskillnader i relation till hastighet. Där står att du tjänar 1 min och 40 sekunder per mil genom att transportera dig 30 km/h fortare än 90 km/h. Om vi omsätter det till mina 6000 mil om året som nästan konsekvent aldrig understiger 30 km/h över gällande hastighetsgräns, så innebär det en intjäning på 9960 minuter per år. Det blir 166 timmar om året! En hel månads normal arbetstid för vår förnuftige vän som själv har max 5 veckors semester om året..!
Man kan alltså låna ut körkortet några månader då och då och med gott samvete ta ledigt under perioden då det redan är ”inarbetad tid”. Min överenskommelse med polisen är sådan. Ibland får dom låna körkortet och ibland får man ha det själv – vi turas om liksom. Varje gång glädjs jag över hur välinvesterad tid det varit och njuter av ledigheten.
Bilkörning och trafik berör många människor och det är ett forum där vi rör oss tillsammans. Därför är det självklart viktigt att vi tar ansvar så långt som möjligt. Men ansvar bör inte vara enkelriktat utan ömsesidig. Idag ställer vi endast grundläggande krav på förarkometens. Vi låter människor som kör mindre än 1000 mil på ett helt år leva under samma villkor som yrkeschaufförer med racingerfarenhet och 10 dubbel förarkunskap. De kan manövrera sitt prestanda fordon i dubbla hastigheten fast med bättre precision och kontroll, ändå äventyras hela deras försörjningslina och karriär om de åker fast i 111 km/h på en 80 väg! Fortsätter du köra tar de även bilen från dig och att fånga trafiksyndare läggs mer resurser på än att ta fast våldtäktsmän, och barnmisshandlare!
Herr Grå & Fru Beige känner bara till ”Opel Cortinas” bromskapacitet och drar alla bilar över en kam. Det har gjorts tekniska framsteg, ändå har vi samma hastighetsgränser på vägarna idag, som vi hade när det huvudsakligen var grusväg och vi körde med enkrets bromssystem, trumbromsar, odelade rattstänger och utan säkerhetsbälten & airbags. När jag var liten lekte vi därbak under färden och morsan som var mellanstadielärare tog med sig hela klassen på 15 ungar i sin Chrysler Valiant för att åka och bada! Man åkte t.o.m ut och körde bil på helgerna för att det var roligt! Det var tider det!
Jag hävdar att många med mig utgör stor trafikfara i 80 km/tim på en flerfilsväg. Är det konstigt? Måhända är detta en uppgift som kräver uppmärksamhet för dem som till vardags mest åker pendeln i Stockholms innerstad till och från Riksdagen men inte för dem som lever i trafiken. Låt oss inte glömma att vi är människor som utvecklas i olika riktning. Det kanske är dags att höja kraven och gallra bort 20 % av orutinerade förare med dåliga bilar? På så vis skapar vi ömsesidigt ansvar.
I AMS kunde vi nyligen läsa att en av de bilar mitt företag säljer gör 0-300 km/h och tillbaka till stillastående på 36 sekunder! 0-100 går på 3.2 och 0-200 på 10.3. Det innebär enorma säkerhetsfördelar i samband med omkörningar och inbromsningar samt undanmanövrar. Det genererar dessutom aktiva och glada förare.
Glädje är en nyckel. Det trygga välfärdsverige som håller på att frälsa övriga världen håller nämligen samtidigt på att ta livet av invånarna genom tristess. Man lägger miljarder på att rädda 400 liv i trafiken, men lägger inte en bråkdel av det på att rädda de tusentals personer som tar livet av sig varje år i Sverige. Är de liven mindre värda? Att rädda liv är en vacker tanke men inget starkt argument för att försvara den konservativa trafikpolitik som bedrivs. Om det verkligen var liv vi ville rädda finns det mindre insatser som skulle kunna generera bättre resultat. Sverige har idag flest tonårsflickor i Europa som tar sitt eget liv och en generellt ökande trend av självmord enligt Karolinska Institutets undersökning bland EU länder.
Kanske vi likt flyget skulle införa minimikrav på antalet timmar eller mil bakom ratten varje år för att behålla körkortet? Om vi lagstadgade att alla skulle köra racing minst 20 tävlingar innan de släpps ut i trafiken och dessutom subventionerade det av staten, så skulle vi drastiskt minska olycksstatistiken i trafiken och samtidigt eliminera tristessen bland ungdomar helt. Är inte det något för någon att gå till val på i höst?
-Ja, skratta du säger han. Du kan inte ana hur mycket bannor vi får från förnuftiga läsare om vi inte har bälte på, eller kör med solglasögon! Jag tänker tillbaka och förstår genast journalisters övertydlighet kring tester på ”autobahn” och ”banor” man aldrig hört talas om. Leendet spricker upp vid tanken på dessa förnuftiga människor som klarar av att styra hela journalistkåren till smålögner. Jag inser att det måste vara samma människor, som även påstår att man inte tjänar något alls på att köra fortare än hastighetsgränsen. ”Man kommer ändå fram samtidigt” brukar det heta och jag har aldrig förstått hur de räknar då?
Själv jagar man ständigt klockan och är en sådan där enerverande och irriterande förare som alltid ligger två meter bakom framförvarande bil och väntar på nästa tillfälle att köra om. Men jag njuter och är en aktiv bilförare som på 26 år och ca 100 000 mil klarat mig från att köra på någon förutom med vilje en gång när en norrman körde för sakta och vägrade använda väggrenen. Ibland försöker jag rätta mig i ledet och kör då i lagstadgad hastighet. För att kompensera tristessen och inte somna brukar jag ringa eller sms:a samtidigt och eftersom det tar sån jäkla tid att komma fram måste jag äta upp hamburgaren i bilen samtidigt som jag spelar trumma på ratten i takt till musiken så jag inte somnar! Ibland passar jag på att lära mig navigatorns funktioner eller läsa igenom något dokument som behöver korras.
Matematik har aldrig varit min starka sida. Därför var jag tvungen att dubbelkolla en gammal beräkning häromdagen. På vägverkets hemsida kan man finna ”hastighetssnurran” och se tidsskillnader i relation till hastighet. Där står att du tjänar 1 min och 40 sekunder per mil genom att transportera dig 30 km/h fortare än 90 km/h. Om vi omsätter det till mina 6000 mil om året som nästan konsekvent aldrig understiger 30 km/h över gällande hastighetsgräns, så innebär det en intjäning på 9960 minuter per år. Det blir 166 timmar om året! En hel månads normal arbetstid för vår förnuftige vän som själv har max 5 veckors semester om året..!
Man kan alltså låna ut körkortet några månader då och då och med gott samvete ta ledigt under perioden då det redan är ”inarbetad tid”. Min överenskommelse med polisen är sådan. Ibland får dom låna körkortet och ibland får man ha det själv – vi turas om liksom. Varje gång glädjs jag över hur välinvesterad tid det varit och njuter av ledigheten.
Bilkörning och trafik berör många människor och det är ett forum där vi rör oss tillsammans. Därför är det självklart viktigt att vi tar ansvar så långt som möjligt. Men ansvar bör inte vara enkelriktat utan ömsesidig. Idag ställer vi endast grundläggande krav på förarkometens. Vi låter människor som kör mindre än 1000 mil på ett helt år leva under samma villkor som yrkeschaufförer med racingerfarenhet och 10 dubbel förarkunskap. De kan manövrera sitt prestanda fordon i dubbla hastigheten fast med bättre precision och kontroll, ändå äventyras hela deras försörjningslina och karriär om de åker fast i 111 km/h på en 80 väg! Fortsätter du köra tar de även bilen från dig och att fånga trafiksyndare läggs mer resurser på än att ta fast våldtäktsmän, och barnmisshandlare!
Herr Grå & Fru Beige känner bara till ”Opel Cortinas” bromskapacitet och drar alla bilar över en kam. Det har gjorts tekniska framsteg, ändå har vi samma hastighetsgränser på vägarna idag, som vi hade när det huvudsakligen var grusväg och vi körde med enkrets bromssystem, trumbromsar, odelade rattstänger och utan säkerhetsbälten & airbags. När jag var liten lekte vi därbak under färden och morsan som var mellanstadielärare tog med sig hela klassen på 15 ungar i sin Chrysler Valiant för att åka och bada! Man åkte t.o.m ut och körde bil på helgerna för att det var roligt! Det var tider det!
Jag hävdar att många med mig utgör stor trafikfara i 80 km/tim på en flerfilsväg. Är det konstigt? Måhända är detta en uppgift som kräver uppmärksamhet för dem som till vardags mest åker pendeln i Stockholms innerstad till och från Riksdagen men inte för dem som lever i trafiken. Låt oss inte glömma att vi är människor som utvecklas i olika riktning. Det kanske är dags att höja kraven och gallra bort 20 % av orutinerade förare med dåliga bilar? På så vis skapar vi ömsesidigt ansvar.
I AMS kunde vi nyligen läsa att en av de bilar mitt företag säljer gör 0-300 km/h och tillbaka till stillastående på 36 sekunder! 0-100 går på 3.2 och 0-200 på 10.3. Det innebär enorma säkerhetsfördelar i samband med omkörningar och inbromsningar samt undanmanövrar. Det genererar dessutom aktiva och glada förare.
Glädje är en nyckel. Det trygga välfärdsverige som håller på att frälsa övriga världen håller nämligen samtidigt på att ta livet av invånarna genom tristess. Man lägger miljarder på att rädda 400 liv i trafiken, men lägger inte en bråkdel av det på att rädda de tusentals personer som tar livet av sig varje år i Sverige. Är de liven mindre värda? Att rädda liv är en vacker tanke men inget starkt argument för att försvara den konservativa trafikpolitik som bedrivs. Om det verkligen var liv vi ville rädda finns det mindre insatser som skulle kunna generera bättre resultat. Sverige har idag flest tonårsflickor i Europa som tar sitt eget liv och en generellt ökande trend av självmord enligt Karolinska Institutets undersökning bland EU länder.
Kanske vi likt flyget skulle införa minimikrav på antalet timmar eller mil bakom ratten varje år för att behålla körkortet? Om vi lagstadgade att alla skulle köra racing minst 20 tävlingar innan de släpps ut i trafiken och dessutom subventionerade det av staten, så skulle vi drastiskt minska olycksstatistiken i trafiken och samtidigt eliminera tristessen bland ungdomar helt. Är inte det något för någon att gå till val på i höst?
Torbjörn von Braun |
27
april
kl 12:08
| 19 kommentarer
Kommentera
Midvinterparadox
Många strävar efter att bli kändis. Kändis är inte längre bara en beskrivning av någons öde utan har även blivit ett eftertraktat yrke. Genom att visa hur ointelligent man är i exempelvis en såpa, så blir man känd. Av kändisskapet kan man göra sig kontroversiell och slå mynt av sin triviala dumhet genom att driva en framgångsrik blogg. Där lurar man andra genom att skriva om ”prylar som är heta och populära” för att skapa trender åt de företag som mutar bloggaren med mest prylar. Prylar som man sedan säljer svart på blocket! Är det inte fantastiskt hur man nuförtiden kan bli både känd och försörjd?
Den gamla tidens aktade ”kändisar” var rockmusiker, idrottsutövare eller skådespelare och kändisskapet kom med på köpet som en positiv effekt eller baksida beroende på om man gillade det. Jag ser mig själv inte som en kändis även om man får smaka på det lite ibland. I varje fall märker man att det pratas och dras ganska mycket spännande slutsatser emellanåt. Det händer att folk kommer fram till en på krogen och redogör för halva mitt liv, vilket kan vara smickrande men kan även kännas fel vid vissa tillfällen. Oftast är det dock ganska underhållande, men säkert mer svårt att förhålla sig till för dem som lever i ens närhet.
Att jobba med glamorösa bilar skapar självklart en viss ”hype”. Delaktighet och närvaro i både media och andra spännande miljöer hjälper till. Men det finns en ”backstage” för mig också på samma vis som stjärnan på scenen har när han lägger alla mil i en sliskig turnebuss, bär tunga instrument eller flygs mellan tidsoner och uppträder tre gånger utan att få en hel natts sömn emellan. Jag har hört många roliga historier om hur det kan vara att stå på scen och ha sån jäkla ”rännaskita” att man måste springa på muggen mellan var tredje låt för att inte scenen ska bli för hal. Eller att man som hojförare i Paris-Dakar Rallyt måste bita ihop med bruten axel och käke och köra vidare de sista 20 milen! Eller att flyga med ryskt inrikesflyg där du kan se ut genom karossplåtarna där du sitter på lösa trädgårdsmöbler med en plåtspann som toalett bredvid! Vissa kändisar pallar inte trycket till sist utan sjunker ihop med en sil i armen. Andra njuter av varje stund och konsten är nog att klara av att garva och se det härliga i de rent ut sagt för jävliga situationer som man stundtals kan hamna i.
Jag vill berätta om en liten midvinterparadox från häromdagen som handlar om just detta. Det har varit ganska körigt för att få ihop alla trådar sista månaden. För att få avslutat och gjort klart ett antal affärer innan nyår lovade jag hemleverans åt några kunder och det började med att köra ner en Gallardo till strax ovanför Trelleborg på söndags kvällen. Det gick smärtfritt. Det innebar inte mer än 60 mil på vägen med transportbilen genom sydsveriges värsta snöstorm som dränkt landskapet i 40 cm nysnö! Dagen därpå var lite tuffare. Snöovädret hade dragit sig uppåt och vi lastar på en Lambo LP560 på vår transportbil och en Ferrari 430 in i släpet. En helsikes massa saker var tvunget att lösas innan avfärd, så man kom naturligtvis inte iväg förrän vid 19-tiden. Jag kör då mot Katrineholm drygt 35 mil för leverans av den sålda 430:an. Bertil som köpt bilen bedyrade att vägarna skulle vara fina, så jag räknade med en snabb lossning några timmar efter avfärd för att senare köra vidare mot Örebro. Navigatorn ledde mig en bra bit ut i skogen. Alltså – jag menar en bra bit, ni vet när det är sådär en mil mellan husen! Resan dit hade inte gått så snabbt och klockan var närmare 24.00 när jag började närma mig målet. En kilometer innan jag var framme tog det stopp i en uppförsbacke. Jag fick backa tillbaka en bit, vilket alltid är en lika intressant övning utan att ekipaget viker sig eller hamnar i diket. Jag ringer Bertil som kommer ilande i sin bil och vi beslutar att det är lika bra vi gör avlastningen på plats av Ferrarin. Vi lastar av den och som väntat kommer vi bara en kort bit med den också. Faan – ja får hämta traktorn, det är inte ens idé att försöka dra med min bil, säger Bertil. När han försvunnit sluter sig mörkret och tystnaden kring mig. Känslan återfinner sig från när man gjorde lumpen och stod ensam på postering mitt ute i skogen i smällkalla vintern. Snöklädda träd hänger ner och släpper ifrån sig en snötuss då och då som landar i nacken. Det enda liv man förväntar sig att få se är möjligen ett UFO på besök. Allt annat skulle förvåna mer. Jag har faktiskt aldrig stått ensam mitt i natten i en snödriva med en Ferrari ”in the middle of fucking nowhere” förut, så det var en ny upplevelse. Så småningom kommer Bertil med en snökedjeförsedd traktor med snöslunga som gör att den ser ut som en ångmaskin. Det är ju tur att sådana resurser finns i garaget hos varje Ferrariköpare… Vi krokar ihop oss och Bertil drar iväg med traktorn. Jag rattar Ferrarin som är lika lätt på ratten som ett TV-spel på finlandsfärjan och det går lika mycket på bredden och sidlängs som rakt fram. Man känner sig mer som en Bambi på hal is än som en Ferrariförare. Vi kommer fram till sist, Bertil bjussar på en kopp, kör mig tillbaka till transportbilen och jag drar vidare. Det har blivit försent att fundera över att plocka upp den Murcielago LP640 i Örebro som var planerat. Jag kommer fram till Örebro och tar istället in på ett hotell mitt i stan. Kl 03.30 kryper jag till kojs. Några timmar senare ringer telefonen med en väntande Lamboägare.
-Hörde att du bor på Scandic. Stan är liten och folk har sett ditt ekipage utanför. Är du på G?
Jag kastar i mig en kopp kaffe och jagar ut till hans villa. Lastar in Murklan i släpet och drar vidare mot Oslo med en 640 och den LP560 jag haft med från Skene. I Oslo väntar en direktsändning av Norges mest populära motorprogram med våra två bilar och en intervju tillsammans med ett lambotest från Italien. Det är säsongsavslutning och bästa sändningstid en dag innan jul. Tittarsiffrorna är lika höga som de bästa programmen i Sverige. Ambitionen var också att göra en fotoskjutning utanför Operahuset med de båda lambobilarna åt en affärstidning. Pga väder och trafik hinner jag aldrig fram till det utan är glad att man anlänt i tid till TV-sändningen. Bilarna lastas av och med pärlor i pannan konstaterar man att man är skitig, trött, hungrig, orakad och snart skall ut i direktsändning. Min norska kollega Claus Resberg kommer till undsättning och hjälper till. Han har tagit med den mahogny båt som vi köpt tillsammans för att ha med i studion. Några söta tjejer kommer fram och förklarar att de har i uppgift att ta hand om mig innan sändning. Allting känns genast lättare och jag blir alltid lika faschinerad över alla vackra norskor och norrmän. Det är märkligt, men de verkar alltid mycket lyckligare än oss svenskar och både killar och tjejer har ofta en helt annan positivare glimt i ögonen. Kanske inte så konstigt att jag gift mig med en norska?
Jag ber tjejerna ragga upp en rakhyvel åt mig före sminket. Samtidigt skakar jag hand med och får förklarat av den omåttligt populära och folkkära programledaren Jan Erik Larsen ungefär hur han tänkt att han vill lägga upp intervjun med mig. De har avsatt ca 2 minuter och 50 sekunder till vårt snack vilket är ganska mycket i TV sammanhang.
Jag kände att jag inte var med i matchen riktigt och vet av erfarenhet att jag fungerar som en datamaskin. Ibland måste jag göra en omstart. Därför frågar jag efter en soffa och blir hänvisad in till ett mörkt kallt gym-rum där jag kan vara ifred en stund. Jag tar en power napp på 5 minuter och är därefter som en ny människa som drar på en ny skjorta, tar en raggardusch på toa och står redo att möta världen. På vägen mot sminket blir jag serverad lite chiliconcarne av tjejerna som också fixat två koppar kaffe. Efter att ansiktet blivit pudrad lite snabbt är dags att gå på och möta närmare en halv miljon norrmän i sändning. Tror det gick ganska bra. Jan Erik blev lite tagen när jag erbjöd honom att gifta sig med mig i direktsändning eftersom han tyckte mitt namn var så flärdigt! 3 minuter senare är man av igen och man känner sig ganska tom och innehållslös. Allt besvär för så lite kan man känna. Två snabba koppar till för att ladda för nya tag och med hjälp av Claus och hans vän sätter vi igång och lastar innan sändningen ens avslutats. Kl 22.15 rullar jag så åter vidare. Ambitionen var att ta sig till Stockholm, men jag inser att jag inte skulle hinna hem till julaftonskväll om jag tog den vändan, så för att göra sig populär(are) på hemmafronten får det bli direkt till Skene. Jag möter upp två släktingar innan jag lämnar landet och gör lite julklappsutbyten och därefter vidare mot Göteborg i ett tilltagande snöoväder. Strax innan Göteborg är jag så jäkla trött att jag inte vågar köra längre. Jag stannar, sover 45 minuter bakom ratten och vaknar sedan av att det gör så himla ont i svalget av mina egna snarkningar. Jag startar upp igen och kör vidare. När jag närmar mig firman så har inte plogbilen hunnit ikapp och det ligger 15 cm snö på vägen. Jag kommer inte ända fram utan storyn från Katrineholm återupprepar sig. Jag beslutar mig för att gå sista biten fram till jobbet. Klockan är strax innan fyra på morgonen. Jag hör en traktorplogare på avstånd och sätter mig och kollar av lite mail i förhoppning om att han kommer för att ploga vår väg inom kort. Det stämmer bra. 20 minuter senare är det plogat och jag kan köra ända fram.
Äntligen! Äntligen är det dags att sätta sig i prestigevolvon och åka hem. Jag kallar den för prestigevolvon för alla skäms så på mina vägnar för bilen. Dom tycker inte den riktigt lever upp till bilden av den värld jag lever i. Själv förstår jag inte vad dom menar. Det gör den väl? Jag har ärvt den av min far, som köpte den ny 1988. Det är en mörkblå 740 GLS och just nu det enda jag har att åka i. Den har inte varit besiktigad på många år, men går lika bra för det. Tror kanske att jag skattat och försäkrat den, men det är inte så noga ändå här ute på landet. Jag älskar den för den har kassetbandspelare, vilket innebär att jag kan lyssna på all min gamla musik! Bara vetskapen att den knappt kostar mig en spänn att äga gör den än mer älskvärd! Kanske däremot kan erkänna att bilden av mig i en obesiktigad 740 GLS från 1988 inte är riktigt samma bild som TV-tittarna i norge har från 7 timmar tidigare. Tankmätaren funkar inte alltid men det går bra ändå för när den börjar bli tom på soppa så hackar den när man svänger. Jag märker att den gör det i första svängen och jag är därför superlätt på gasfoten och vågar nästan inte sitta ner i sätet av spänning över om jag skall ta mig ända till Q8. Det går halvägs och när jag tvingas trampa ned kopplingen och sitter och jokkar framåt i bilen för att rulla så långt som möjligt bryter jag ut i världens asgarv. DET HÄR ÄR FAAN INTE SANT! Jag går bak och rotar i skuffen och hittar en tom gammal gräsklippardunk och några petflaskor som inte blivit pantade. Tar dem i min hand och joggar mot bensinstationen. När jag kommer halvägs joggande och krälande i mina jeans o lågskor uppför den snöiga slänten till den platå där bensinstationen ligger ser en väktare mig som ser ut som han sett ett vitt spöke. Jag tankar sätter mig på rumpan och åker nerför slänten samma väg som jag kom och joggar tillbaka till bilen. Fyra minuter senare är klockan snart fem på morgonen och jag är hemma. Jag låser upp dörren till villan och ut springer vår katt med bokstavligen eld i baken. Alla sover i huset. MEN VA TUSAN ÄR DET SOM LUKTAR? Vi har en treåring i huset som älskar katten. Hon fotföljer honom, ger honom mat, bäddar ner honom i docksängen eller lindar in honom i filtar. Jag brukar hejda henne i hennes matservering ibland när det håller på att gå snett. Kanske det var det som ingen hade gjort igår kväll? När jag tänder ljuset ser jag vad som luktar. Katten har uppenbarligen haft problem och det är bruna fläckar i vår vita trappa upp till övervåningen, bruna fläckar på mellanplanet och nerför trappan till källaren.
Det är nu det avgörs vilken typ av kändis man är efter sitt pass på jobbet. Sjunker man ihop och sätter en sil i armen eller garvar man och bara älskar situationens jävlighet? Väl i säng och trots mindre än 7 timmars sömn på tre dygn hade jag svårt att somna av upprymdhet från skratt och språngmarsher i midvinternatten! En midvinternatt fylld av paradoxa situationer, väl värda en riktig hemstadskändis!
Den gamla tidens aktade ”kändisar” var rockmusiker, idrottsutövare eller skådespelare och kändisskapet kom med på köpet som en positiv effekt eller baksida beroende på om man gillade det. Jag ser mig själv inte som en kändis även om man får smaka på det lite ibland. I varje fall märker man att det pratas och dras ganska mycket spännande slutsatser emellanåt. Det händer att folk kommer fram till en på krogen och redogör för halva mitt liv, vilket kan vara smickrande men kan även kännas fel vid vissa tillfällen. Oftast är det dock ganska underhållande, men säkert mer svårt att förhålla sig till för dem som lever i ens närhet.
Att jobba med glamorösa bilar skapar självklart en viss ”hype”. Delaktighet och närvaro i både media och andra spännande miljöer hjälper till. Men det finns en ”backstage” för mig också på samma vis som stjärnan på scenen har när han lägger alla mil i en sliskig turnebuss, bär tunga instrument eller flygs mellan tidsoner och uppträder tre gånger utan att få en hel natts sömn emellan. Jag har hört många roliga historier om hur det kan vara att stå på scen och ha sån jäkla ”rännaskita” att man måste springa på muggen mellan var tredje låt för att inte scenen ska bli för hal. Eller att man som hojförare i Paris-Dakar Rallyt måste bita ihop med bruten axel och käke och köra vidare de sista 20 milen! Eller att flyga med ryskt inrikesflyg där du kan se ut genom karossplåtarna där du sitter på lösa trädgårdsmöbler med en plåtspann som toalett bredvid! Vissa kändisar pallar inte trycket till sist utan sjunker ihop med en sil i armen. Andra njuter av varje stund och konsten är nog att klara av att garva och se det härliga i de rent ut sagt för jävliga situationer som man stundtals kan hamna i.
Jag vill berätta om en liten midvinterparadox från häromdagen som handlar om just detta. Det har varit ganska körigt för att få ihop alla trådar sista månaden. För att få avslutat och gjort klart ett antal affärer innan nyår lovade jag hemleverans åt några kunder och det började med att köra ner en Gallardo till strax ovanför Trelleborg på söndags kvällen. Det gick smärtfritt. Det innebar inte mer än 60 mil på vägen med transportbilen genom sydsveriges värsta snöstorm som dränkt landskapet i 40 cm nysnö! Dagen därpå var lite tuffare. Snöovädret hade dragit sig uppåt och vi lastar på en Lambo LP560 på vår transportbil och en Ferrari 430 in i släpet. En helsikes massa saker var tvunget att lösas innan avfärd, så man kom naturligtvis inte iväg förrän vid 19-tiden. Jag kör då mot Katrineholm drygt 35 mil för leverans av den sålda 430:an. Bertil som köpt bilen bedyrade att vägarna skulle vara fina, så jag räknade med en snabb lossning några timmar efter avfärd för att senare köra vidare mot Örebro. Navigatorn ledde mig en bra bit ut i skogen. Alltså – jag menar en bra bit, ni vet när det är sådär en mil mellan husen! Resan dit hade inte gått så snabbt och klockan var närmare 24.00 när jag började närma mig målet. En kilometer innan jag var framme tog det stopp i en uppförsbacke. Jag fick backa tillbaka en bit, vilket alltid är en lika intressant övning utan att ekipaget viker sig eller hamnar i diket. Jag ringer Bertil som kommer ilande i sin bil och vi beslutar att det är lika bra vi gör avlastningen på plats av Ferrarin. Vi lastar av den och som väntat kommer vi bara en kort bit med den också. Faan – ja får hämta traktorn, det är inte ens idé att försöka dra med min bil, säger Bertil. När han försvunnit sluter sig mörkret och tystnaden kring mig. Känslan återfinner sig från när man gjorde lumpen och stod ensam på postering mitt ute i skogen i smällkalla vintern. Snöklädda träd hänger ner och släpper ifrån sig en snötuss då och då som landar i nacken. Det enda liv man förväntar sig att få se är möjligen ett UFO på besök. Allt annat skulle förvåna mer. Jag har faktiskt aldrig stått ensam mitt i natten i en snödriva med en Ferrari ”in the middle of fucking nowhere” förut, så det var en ny upplevelse. Så småningom kommer Bertil med en snökedjeförsedd traktor med snöslunga som gör att den ser ut som en ångmaskin. Det är ju tur att sådana resurser finns i garaget hos varje Ferrariköpare… Vi krokar ihop oss och Bertil drar iväg med traktorn. Jag rattar Ferrarin som är lika lätt på ratten som ett TV-spel på finlandsfärjan och det går lika mycket på bredden och sidlängs som rakt fram. Man känner sig mer som en Bambi på hal is än som en Ferrariförare. Vi kommer fram till sist, Bertil bjussar på en kopp, kör mig tillbaka till transportbilen och jag drar vidare. Det har blivit försent att fundera över att plocka upp den Murcielago LP640 i Örebro som var planerat. Jag kommer fram till Örebro och tar istället in på ett hotell mitt i stan. Kl 03.30 kryper jag till kojs. Några timmar senare ringer telefonen med en väntande Lamboägare.
-Hörde att du bor på Scandic. Stan är liten och folk har sett ditt ekipage utanför. Är du på G?
Jag kastar i mig en kopp kaffe och jagar ut till hans villa. Lastar in Murklan i släpet och drar vidare mot Oslo med en 640 och den LP560 jag haft med från Skene. I Oslo väntar en direktsändning av Norges mest populära motorprogram med våra två bilar och en intervju tillsammans med ett lambotest från Italien. Det är säsongsavslutning och bästa sändningstid en dag innan jul. Tittarsiffrorna är lika höga som de bästa programmen i Sverige. Ambitionen var också att göra en fotoskjutning utanför Operahuset med de båda lambobilarna åt en affärstidning. Pga väder och trafik hinner jag aldrig fram till det utan är glad att man anlänt i tid till TV-sändningen. Bilarna lastas av och med pärlor i pannan konstaterar man att man är skitig, trött, hungrig, orakad och snart skall ut i direktsändning. Min norska kollega Claus Resberg kommer till undsättning och hjälper till. Han har tagit med den mahogny båt som vi köpt tillsammans för att ha med i studion. Några söta tjejer kommer fram och förklarar att de har i uppgift att ta hand om mig innan sändning. Allting känns genast lättare och jag blir alltid lika faschinerad över alla vackra norskor och norrmän. Det är märkligt, men de verkar alltid mycket lyckligare än oss svenskar och både killar och tjejer har ofta en helt annan positivare glimt i ögonen. Kanske inte så konstigt att jag gift mig med en norska?
Jag ber tjejerna ragga upp en rakhyvel åt mig före sminket. Samtidigt skakar jag hand med och får förklarat av den omåttligt populära och folkkära programledaren Jan Erik Larsen ungefär hur han tänkt att han vill lägga upp intervjun med mig. De har avsatt ca 2 minuter och 50 sekunder till vårt snack vilket är ganska mycket i TV sammanhang.
Jag kände att jag inte var med i matchen riktigt och vet av erfarenhet att jag fungerar som en datamaskin. Ibland måste jag göra en omstart. Därför frågar jag efter en soffa och blir hänvisad in till ett mörkt kallt gym-rum där jag kan vara ifred en stund. Jag tar en power napp på 5 minuter och är därefter som en ny människa som drar på en ny skjorta, tar en raggardusch på toa och står redo att möta världen. På vägen mot sminket blir jag serverad lite chiliconcarne av tjejerna som också fixat två koppar kaffe. Efter att ansiktet blivit pudrad lite snabbt är dags att gå på och möta närmare en halv miljon norrmän i sändning. Tror det gick ganska bra. Jan Erik blev lite tagen när jag erbjöd honom att gifta sig med mig i direktsändning eftersom han tyckte mitt namn var så flärdigt! 3 minuter senare är man av igen och man känner sig ganska tom och innehållslös. Allt besvär för så lite kan man känna. Två snabba koppar till för att ladda för nya tag och med hjälp av Claus och hans vän sätter vi igång och lastar innan sändningen ens avslutats. Kl 22.15 rullar jag så åter vidare. Ambitionen var att ta sig till Stockholm, men jag inser att jag inte skulle hinna hem till julaftonskväll om jag tog den vändan, så för att göra sig populär(are) på hemmafronten får det bli direkt till Skene. Jag möter upp två släktingar innan jag lämnar landet och gör lite julklappsutbyten och därefter vidare mot Göteborg i ett tilltagande snöoväder. Strax innan Göteborg är jag så jäkla trött att jag inte vågar köra längre. Jag stannar, sover 45 minuter bakom ratten och vaknar sedan av att det gör så himla ont i svalget av mina egna snarkningar. Jag startar upp igen och kör vidare. När jag närmar mig firman så har inte plogbilen hunnit ikapp och det ligger 15 cm snö på vägen. Jag kommer inte ända fram utan storyn från Katrineholm återupprepar sig. Jag beslutar mig för att gå sista biten fram till jobbet. Klockan är strax innan fyra på morgonen. Jag hör en traktorplogare på avstånd och sätter mig och kollar av lite mail i förhoppning om att han kommer för att ploga vår väg inom kort. Det stämmer bra. 20 minuter senare är det plogat och jag kan köra ända fram.
Äntligen! Äntligen är det dags att sätta sig i prestigevolvon och åka hem. Jag kallar den för prestigevolvon för alla skäms så på mina vägnar för bilen. Dom tycker inte den riktigt lever upp till bilden av den värld jag lever i. Själv förstår jag inte vad dom menar. Det gör den väl? Jag har ärvt den av min far, som köpte den ny 1988. Det är en mörkblå 740 GLS och just nu det enda jag har att åka i. Den har inte varit besiktigad på många år, men går lika bra för det. Tror kanske att jag skattat och försäkrat den, men det är inte så noga ändå här ute på landet. Jag älskar den för den har kassetbandspelare, vilket innebär att jag kan lyssna på all min gamla musik! Bara vetskapen att den knappt kostar mig en spänn att äga gör den än mer älskvärd! Kanske däremot kan erkänna att bilden av mig i en obesiktigad 740 GLS från 1988 inte är riktigt samma bild som TV-tittarna i norge har från 7 timmar tidigare. Tankmätaren funkar inte alltid men det går bra ändå för när den börjar bli tom på soppa så hackar den när man svänger. Jag märker att den gör det i första svängen och jag är därför superlätt på gasfoten och vågar nästan inte sitta ner i sätet av spänning över om jag skall ta mig ända till Q8. Det går halvägs och när jag tvingas trampa ned kopplingen och sitter och jokkar framåt i bilen för att rulla så långt som möjligt bryter jag ut i världens asgarv. DET HÄR ÄR FAAN INTE SANT! Jag går bak och rotar i skuffen och hittar en tom gammal gräsklippardunk och några petflaskor som inte blivit pantade. Tar dem i min hand och joggar mot bensinstationen. När jag kommer halvägs joggande och krälande i mina jeans o lågskor uppför den snöiga slänten till den platå där bensinstationen ligger ser en väktare mig som ser ut som han sett ett vitt spöke. Jag tankar sätter mig på rumpan och åker nerför slänten samma väg som jag kom och joggar tillbaka till bilen. Fyra minuter senare är klockan snart fem på morgonen och jag är hemma. Jag låser upp dörren till villan och ut springer vår katt med bokstavligen eld i baken. Alla sover i huset. MEN VA TUSAN ÄR DET SOM LUKTAR? Vi har en treåring i huset som älskar katten. Hon fotföljer honom, ger honom mat, bäddar ner honom i docksängen eller lindar in honom i filtar. Jag brukar hejda henne i hennes matservering ibland när det håller på att gå snett. Kanske det var det som ingen hade gjort igår kväll? När jag tänder ljuset ser jag vad som luktar. Katten har uppenbarligen haft problem och det är bruna fläckar i vår vita trappa upp till övervåningen, bruna fläckar på mellanplanet och nerför trappan till källaren.
Det är nu det avgörs vilken typ av kändis man är efter sitt pass på jobbet. Sjunker man ihop och sätter en sil i armen eller garvar man och bara älskar situationens jävlighet? Väl i säng och trots mindre än 7 timmars sömn på tre dygn hade jag svårt att somna av upprymdhet från skratt och språngmarsher i midvinternatten! En midvinternatt fylld av paradoxa situationer, väl värda en riktig hemstadskändis!
Torbjörn von Braun |
30
december
kl 23:51
| 6 kommentarer
Kommentera
Kraschad F40! (del 3.)
Någon kanske tror killarna legat på latsidan i verkstaden, eller att Bilprovningen struntat helt i hur det gått? Nejdå! Bilprovningen har visat delaktighet och ringt emellanåt för att kontrollera så att vi inte haft problem med försäkringsbolag eller något annat. Medans beställningar av delar trillat in så har vi passat på att uppdatera allt annat och bl.a genomfört service och kamremsbyte. Vi har även demonterat gummitankarna som skall bytas vart 10 år. Gummi/plasttankar är ett lite märkligt påfund, då materialet åldras och måste ersättas med jämna mellanrum. Till vissa marknader levererades F40 med aluminiumtankar och idag finns även reproducerade eftermarknadstankar, men de liksom gummitankarna är ganska dyra – över 100 000 kronor. Då vår F40 inte var den enda i det här landet som behöver tankar, så beslöt vi oss för att malla av originaltankarna och konstruera några uppsättningar av dem. Så om du har en F40 - passa på att höra av dig för att få en uppsättning till din bil när vi ändå håller på, så sparar du lite pengar. Gummitankarna på vår bil hade kollapsat ganska rejält och om de börjar läcka ligger de otäckt nära grenrör mm.
De skadade delarna har demonterats och de nya har i dagsläget passats in. För att slippa reparation av något, så köptes en helt ny front in för över 200 000 kronor. Den anlände i en stor trälåda. Även om det är dyra delar skall man inte förvänta sig någon högre kvalitet. När man börjar mäta och arbeta lite mer grundligt med F40, så märks det tydligt att det är en handmodellerad bil som inte är symetriskt lika mellan höger och vänster sida eller speciellt välgenomtänkt i sina konstruktionslösningar. De nya delarna är lika handgjorda som allt annat till Ferrari före 2000 talet och kräver mycket arbete för att anpassas till respektive bil. För att få förståelse från försäkringsbolaget lät vi honom därför titta på grejorna tillsammans med oss innan vi började fila till allt. Försäkringskillen från Trygg Hansa lät oss lägga ca 50 timmar extra i arbetstid på att iordningställa dom nya delarna för att allt skall bli så bra som möjligt.
Just nu lackerar Mikael hos oss fronten i sin originalkulör Rosso Corsa 300 och tillverkar aluminium tankar. Förhoppningen är att allt skall vara på plats inom kort.
De skadade delarna har demonterats och de nya har i dagsläget passats in. För att slippa reparation av något, så köptes en helt ny front in för över 200 000 kronor. Den anlände i en stor trälåda. Även om det är dyra delar skall man inte förvänta sig någon högre kvalitet. När man börjar mäta och arbeta lite mer grundligt med F40, så märks det tydligt att det är en handmodellerad bil som inte är symetriskt lika mellan höger och vänster sida eller speciellt välgenomtänkt i sina konstruktionslösningar. De nya delarna är lika handgjorda som allt annat till Ferrari före 2000 talet och kräver mycket arbete för att anpassas till respektive bil. För att få förståelse från försäkringsbolaget lät vi honom därför titta på grejorna tillsammans med oss innan vi började fila till allt. Försäkringskillen från Trygg Hansa lät oss lägga ca 50 timmar extra i arbetstid på att iordningställa dom nya delarna för att allt skall bli så bra som möjligt.
Just nu lackerar Mikael hos oss fronten i sin originalkulör Rosso Corsa 300 och tillverkar aluminium tankar. Förhoppningen är att allt skall vara på plats inom kort.
Bifogade bilder
Torbjörn von Braun |
10
november
kl 19:05
| 5 kommentarer
Kommentera
Naken ärlighet - sårbar eller god?
Det är lika bra jag säger det med en gång! Jag är en misslyckad affärsman i jämförelse med flertalet av mina kunder, men är ändå vid ganska gott humör! Det goda humöret har jag bara för att jag känner framgång i så mycket annat än själva affären jag bedriver.
Efter att ha avklarat en muntligt överenskommen kommissionsbetalning till en italiensk vän och samarbetspartner för många år sedan, så sa han till mig på bruten engelska;
“- I hope you are not so honest always. I know many exclusive cardealers around the world. Everyone honest like you have become bancrupt sooner or later.”
Jag tänker ofta på det han sa och har känt en blandad stolthet med visst vemod. Stolt över att oftast uppfattas som ärlig, men vemodig över att priset för att nå ekonomisk framgång allt för ofta verkar vara hård och krass oärlighet. Att vara naivt transparent mot anställda, kunder och marknad är ofta livsfarligt och kan rent av vara dödligt för en verksamhet. Det är lätt att man startar destruktiva och självuppfyllande profetior genom att ärligt tala om att ”nej nu är det tamejfaan helt ebb i kassan”, men ingen har väl heller varit närmare total bankrutt, död och begravning än vad jag varit vid flera tillfällen. Inte minst under den här finanskrisen med osedvanligt dålig timing av mig och vårt team inom flera saker. Genom någon underlig inre tro och vilja har jag tillsammans med extremt tåliga och starka medarbetare, förstående medmänniskor och välvilliga samarbetspartners alltid lyckats vända upp igen och varje gång man lyckats, blir det en kick när man märker att han hade fel – den där italienske vännen.
Trots att jag förstår processen så klarar jag inte av att låta bli att tala sanning istället för att måla falska illusioner om nutid. Jo, nödlögner drar även jag ibland, men poker är inte min gren och det är som regel alltför lätt att avslöja mig då det både hörs och syns lång väg. Många föredrar att låta prestige och högmod gå före ärlighet, vilket naturligtvis är ett av sätten att möta tuffa utmaningar. Jag brukar själv små-le när man ibland pratar med någon som berättar hur lysande affärer han gör. Samtidigt kanske man vet att han i själva verket sliter som tusan för att behålla Rolexen på armen och bilparken intakt med inte alltför sällan en verksamhet som blöder eller bokföringstrixas med för att hålla showen rullande! Det kan även kännas märkligt att höra folk berätta om delgivna succéhistorier som handlar om ens konkurrenter. Bakom ridåerna vet man själv att de stängt igen sina ursprungsbolag med hjälp av målvakter och skatteskulder, ligger i rättstvister med den ena och den andra och naturligtvis har sina problem. ”There are no free lunches” och alla sliter vi med våra problem.
Även om jag i många avseenden är en misslyckad affärsman så är jag däremot ganska bra på är att måla upp illusioner och bilder på den potentiella framtid vi har framför oss. (Vad gör man inte för att hålla modet uppe?) Framtidstavlorna tillsammans med mycket återblick mot en rolig historik brukar vara mentalt stärkande inte minst för en själv. De ger mig kraft när det är som jävligast för att ta ett steg till och jag tror även de når fram till många i min närhet, som ofta mot alla odds klarar att ta sats från knäna och föra oss framåt ett steg till.
Det finns fördelar med att gå igenom stålbad. När det är tufft och som djävligast vaskas alltid de genuinaste medmänniskorna fram på ett tydligt vis och de mindre genuina visar sin rätta sida. Vänner tar ett steg fram ur skuggan och de andra förvinner in i gränden. De genuinaste människorna är ofta ganska ödmjukt erfarna och har varit med om en hel del med- och motgångar i livet. De klarar att lyssna, fårstå, söka lösningar och är beredda att satsa eller offra en del av sig själv för att saker skall bli till det bästa för inte bara dem själva, utan även för dem i sin omgivning. Dessa människor är hjältar och förebilder i mitt liv.
Medelmänniskan vill inte alltid veta sanningen utan vill gärna förföras och förhålla sig till det dom tror, drömmer om och hoppas. Vi söker oss mot drömmar. Den nakna sanningen är ofta tråkigare, mer osexig, svårare eller mer krävande än vad vi vill tro, eller också måste vi backa bandet och sänka våra krav och förväntningar. Dvs vara glad för att vi kan stiga upp om morgonen, ha två ben att gå på, att vi kan äta och andas själv. Så länge vi uppskattar det så värdesätter vi det fundamentala som faktiskt inte är en självklarhet. Om vi tvingas sälja bilen, gå ifrån villan, dra in på barnens veckopeng eller inte har råd att köpa nya kläder en månad så är väl det inte ett problem, eller hur?
Om priset av ett stort mått ärlighet skall vara mindre ekonomisk framgång, så undrar jag om jag ändå inte föredrar det framför att vara förmögen, framgångsrik och ett mindre rent samvete. Hur jävligt det än kan vara, så har jag hittills alltid sovit som en stock om natten, vilket troligtvis är min räddning och kanske också ett led av min ”ärlighet och back to basic filosofi”.
Jag har fått förmånen att ägna hela mitt liv åt saker jag hyser stark lidenskap för tillsammans med älskvärda människor. Så vill jag gärna fortsätta även om jag allt som oftast får blodsmak i munnen av att nå både våra egna och även leva upp till våra kunders önskemål!
SÅ! Har jag slagit ihjäl skimret och glamouren kring hur det är att driva affär kring sportbilar nu eller? Tyck synd om mig allesammans och kom och köp en bil eller två utan att pruta… Eller, DU kanske kan dela med dig av ett framgångsrecept i hur man blir en bättre affärsman utan att mörka saker, vara oärlig, krass, hård och måste sova lätt om natten? Det vill jag lära mig!
Efter att ha avklarat en muntligt överenskommen kommissionsbetalning till en italiensk vän och samarbetspartner för många år sedan, så sa han till mig på bruten engelska;
“- I hope you are not so honest always. I know many exclusive cardealers around the world. Everyone honest like you have become bancrupt sooner or later.”
Jag tänker ofta på det han sa och har känt en blandad stolthet med visst vemod. Stolt över att oftast uppfattas som ärlig, men vemodig över att priset för att nå ekonomisk framgång allt för ofta verkar vara hård och krass oärlighet. Att vara naivt transparent mot anställda, kunder och marknad är ofta livsfarligt och kan rent av vara dödligt för en verksamhet. Det är lätt att man startar destruktiva och självuppfyllande profetior genom att ärligt tala om att ”nej nu är det tamejfaan helt ebb i kassan”, men ingen har väl heller varit närmare total bankrutt, död och begravning än vad jag varit vid flera tillfällen. Inte minst under den här finanskrisen med osedvanligt dålig timing av mig och vårt team inom flera saker. Genom någon underlig inre tro och vilja har jag tillsammans med extremt tåliga och starka medarbetare, förstående medmänniskor och välvilliga samarbetspartners alltid lyckats vända upp igen och varje gång man lyckats, blir det en kick när man märker att han hade fel – den där italienske vännen.
Trots att jag förstår processen så klarar jag inte av att låta bli att tala sanning istället för att måla falska illusioner om nutid. Jo, nödlögner drar även jag ibland, men poker är inte min gren och det är som regel alltför lätt att avslöja mig då det både hörs och syns lång väg. Många föredrar att låta prestige och högmod gå före ärlighet, vilket naturligtvis är ett av sätten att möta tuffa utmaningar. Jag brukar själv små-le när man ibland pratar med någon som berättar hur lysande affärer han gör. Samtidigt kanske man vet att han i själva verket sliter som tusan för att behålla Rolexen på armen och bilparken intakt med inte alltför sällan en verksamhet som blöder eller bokföringstrixas med för att hålla showen rullande! Det kan även kännas märkligt att höra folk berätta om delgivna succéhistorier som handlar om ens konkurrenter. Bakom ridåerna vet man själv att de stängt igen sina ursprungsbolag med hjälp av målvakter och skatteskulder, ligger i rättstvister med den ena och den andra och naturligtvis har sina problem. ”There are no free lunches” och alla sliter vi med våra problem.
Även om jag i många avseenden är en misslyckad affärsman så är jag däremot ganska bra på är att måla upp illusioner och bilder på den potentiella framtid vi har framför oss. (Vad gör man inte för att hålla modet uppe?) Framtidstavlorna tillsammans med mycket återblick mot en rolig historik brukar vara mentalt stärkande inte minst för en själv. De ger mig kraft när det är som jävligast för att ta ett steg till och jag tror även de når fram till många i min närhet, som ofta mot alla odds klarar att ta sats från knäna och föra oss framåt ett steg till.
Det finns fördelar med att gå igenom stålbad. När det är tufft och som djävligast vaskas alltid de genuinaste medmänniskorna fram på ett tydligt vis och de mindre genuina visar sin rätta sida. Vänner tar ett steg fram ur skuggan och de andra förvinner in i gränden. De genuinaste människorna är ofta ganska ödmjukt erfarna och har varit med om en hel del med- och motgångar i livet. De klarar att lyssna, fårstå, söka lösningar och är beredda att satsa eller offra en del av sig själv för att saker skall bli till det bästa för inte bara dem själva, utan även för dem i sin omgivning. Dessa människor är hjältar och förebilder i mitt liv.
Medelmänniskan vill inte alltid veta sanningen utan vill gärna förföras och förhålla sig till det dom tror, drömmer om och hoppas. Vi söker oss mot drömmar. Den nakna sanningen är ofta tråkigare, mer osexig, svårare eller mer krävande än vad vi vill tro, eller också måste vi backa bandet och sänka våra krav och förväntningar. Dvs vara glad för att vi kan stiga upp om morgonen, ha två ben att gå på, att vi kan äta och andas själv. Så länge vi uppskattar det så värdesätter vi det fundamentala som faktiskt inte är en självklarhet. Om vi tvingas sälja bilen, gå ifrån villan, dra in på barnens veckopeng eller inte har råd att köpa nya kläder en månad så är väl det inte ett problem, eller hur?
Om priset av ett stort mått ärlighet skall vara mindre ekonomisk framgång, så undrar jag om jag ändå inte föredrar det framför att vara förmögen, framgångsrik och ett mindre rent samvete. Hur jävligt det än kan vara, så har jag hittills alltid sovit som en stock om natten, vilket troligtvis är min räddning och kanske också ett led av min ”ärlighet och back to basic filosofi”.
Jag har fått förmånen att ägna hela mitt liv åt saker jag hyser stark lidenskap för tillsammans med älskvärda människor. Så vill jag gärna fortsätta även om jag allt som oftast får blodsmak i munnen av att nå både våra egna och även leva upp till våra kunders önskemål!
SÅ! Har jag slagit ihjäl skimret och glamouren kring hur det är att driva affär kring sportbilar nu eller? Tyck synd om mig allesammans och kom och köp en bil eller två utan att pruta… Eller, DU kanske kan dela med dig av ett framgångsrecept i hur man blir en bättre affärsman utan att mörka saker, vara oärlig, krass, hård och måste sova lätt om natten? Det vill jag lära mig!
Torbjörn von Braun |
26
oktober
kl 17:39
| 8 kommentarer
Kommentera
Kraschad F40 - första veckan! (del 2.)
Hur stor var skadan? Hur agerar Bilprovningen? Finns det reservdelar till en 20 år gammal limited edition Ferrari? Blir bilen stående i 13 månader för att mekanikerns hund har magsjuka och lackeraren fått cancer i tånageln..? Vad kostar kalaset? Vem Betalar?
När olyckan väl är framme går det som regel an om saker får en bra upplösning och resultatet blir bra. Det är dock ingen självklarhet utan ofta har skadade sportbilar en tendens att bli stående länge i Sverige. I alla fall känns det länge eftersom det ofta sker mitt under säsong. Bra lösningar kräver bra människor som förstår och som har respekt för uppgiften samt är duktiga i planering.
Den första frågan som naturligtvis dök upp var vem som ansvarade och skulle stå för kostnaderna i vårt fall. En bil som är i gränslandet mellan import och registrering kan alltid bli frågetecken kring, speciellt om den skadas av en person som inte arbetar på företaget som har bilens flytande försäkring.
Blixtsnabb Bilprovning
Bilprovningens presschef stod i nyheternas rampljus och förklarade att ägaren skulle stå skadeslös, men oron tornar naturligtvis ändå upp sig i ens bakhuvud. Bilprovningen ringde till mig när de såg och förstod omfattningen på pressuppbådet och tackade för det sätt vi mött pressen. För att tillrättalägga tog Bilprovningen kommando från första stund och satte sin juristavdelning på att lösa skadan. Redan dagen efter vid lunchtid fanns en skadeanmälan inlämnad till bilprovningens försäkringsbolag som är Trygg Hansa vilken skickades direkt till oss. Trygg Hansa gav vår verkstad klartecken direkt att köra på med de åtgärder som behövde vidtagas.
Skadeomfattning:
Hade olyckan skett i racingsammanhang så hade skadan inneburit 15 min driftsstopp! Då hade vi säkert haft en stötfångare och front stående redo att skifta i depån, lampor hade lösts tillfälligt och småfix hade lämnats till efter race. Vad jag vill säga är att det skademässigt ser värre ut än det är. Plast och komposit bryts lätt isär, men ingenting i form av hjulupphängning, fälg, ramdelar eller liknande tog någon skada. Farten lär knappast ha varit mer än 30 km som sagt.
En unik bil kräver unik kunskap och hantering. Killarna på vår verkstad sätter alla sina klutar till för att kartlägga varenda clips som tagit skada. De beräknar arbetstid och påbörjar en skadekalkyl åt försäkringsbolaget. Det blir en hyffsad lista med delar trots allt och frågan är var som finns tillgängligt på marknaden.
Delar – no longer available…
Kvalitetsribban läggs högt och vi vill undvika att reparera delar i den omfattning det går även om vi har bra erfarenhet av att reparera både kevlar, kolfiber och kompositer. Bosse som varit med lite längre resonerar igenom tillsammans med reservdelsansvarig Torbjörn Fridén vilka av våra leverantörer inkl Ferrari själva, som mest sannolikt har delar tillgängligt och sedan sänder Fridén iväg offertförfrågningar åt några håll. Tillbaka kommer NLA listade delar dvs No Longer Available, del efter del. Shit! Men skam den som ger sig, så Torbjörn Fridén sätter igång och ringer, faxar och mailar runt halva jorden, samt några av de gamla uvarna från tiden det begavs sig. I onsdags kom han och viftade med listan… -”Nu har jag lokaliserat allt utom en av prylarna” ropade han!
Tid är också pengar!
Bara huv och stötfångare till en F40 är inte billiga grejor och det behövs inte så mycket mer för att komma upp en bra bit över kvartsmiljonen. Det kommer att ta några dagar innan vi fått delarna levererade från alla håll, men förhoppningen är att vi skall ha allt samlat i skeneverkstaden under veckan som kommer. Fortsättning följer!
När olyckan väl är framme går det som regel an om saker får en bra upplösning och resultatet blir bra. Det är dock ingen självklarhet utan ofta har skadade sportbilar en tendens att bli stående länge i Sverige. I alla fall känns det länge eftersom det ofta sker mitt under säsong. Bra lösningar kräver bra människor som förstår och som har respekt för uppgiften samt är duktiga i planering.
Den första frågan som naturligtvis dök upp var vem som ansvarade och skulle stå för kostnaderna i vårt fall. En bil som är i gränslandet mellan import och registrering kan alltid bli frågetecken kring, speciellt om den skadas av en person som inte arbetar på företaget som har bilens flytande försäkring.
Blixtsnabb Bilprovning
Bilprovningens presschef stod i nyheternas rampljus och förklarade att ägaren skulle stå skadeslös, men oron tornar naturligtvis ändå upp sig i ens bakhuvud. Bilprovningen ringde till mig när de såg och förstod omfattningen på pressuppbådet och tackade för det sätt vi mött pressen. För att tillrättalägga tog Bilprovningen kommando från första stund och satte sin juristavdelning på att lösa skadan. Redan dagen efter vid lunchtid fanns en skadeanmälan inlämnad till bilprovningens försäkringsbolag som är Trygg Hansa vilken skickades direkt till oss. Trygg Hansa gav vår verkstad klartecken direkt att köra på med de åtgärder som behövde vidtagas.
Skadeomfattning:
Hade olyckan skett i racingsammanhang så hade skadan inneburit 15 min driftsstopp! Då hade vi säkert haft en stötfångare och front stående redo att skifta i depån, lampor hade lösts tillfälligt och småfix hade lämnats till efter race. Vad jag vill säga är att det skademässigt ser värre ut än det är. Plast och komposit bryts lätt isär, men ingenting i form av hjulupphängning, fälg, ramdelar eller liknande tog någon skada. Farten lär knappast ha varit mer än 30 km som sagt.
En unik bil kräver unik kunskap och hantering. Killarna på vår verkstad sätter alla sina klutar till för att kartlägga varenda clips som tagit skada. De beräknar arbetstid och påbörjar en skadekalkyl åt försäkringsbolaget. Det blir en hyffsad lista med delar trots allt och frågan är var som finns tillgängligt på marknaden.
Delar – no longer available…
Kvalitetsribban läggs högt och vi vill undvika att reparera delar i den omfattning det går även om vi har bra erfarenhet av att reparera både kevlar, kolfiber och kompositer. Bosse som varit med lite längre resonerar igenom tillsammans med reservdelsansvarig Torbjörn Fridén vilka av våra leverantörer inkl Ferrari själva, som mest sannolikt har delar tillgängligt och sedan sänder Fridén iväg offertförfrågningar åt några håll. Tillbaka kommer NLA listade delar dvs No Longer Available, del efter del. Shit! Men skam den som ger sig, så Torbjörn Fridén sätter igång och ringer, faxar och mailar runt halva jorden, samt några av de gamla uvarna från tiden det begavs sig. I onsdags kom han och viftade med listan… -”Nu har jag lokaliserat allt utom en av prylarna” ropade han!
Tid är också pengar!
Bara huv och stötfångare till en F40 är inte billiga grejor och det behövs inte så mycket mer för att komma upp en bra bit över kvartsmiljonen. Det kommer att ta några dagar innan vi fått delarna levererade från alla håll, men förhoppningen är att vi skall ha allt samlat i skeneverkstaden under veckan som kommer. Fortsättning följer!
Torbjörn von Braun |
01
oktober
kl 21:04
| 4 kommentarer
Kommentera
Återhämtad efter föreläsning inför Kungen mm
Återhämtad efter föreläsning inför Kungen, fotosession och kraschad F40.
Jag har hunnit samla ihop mig igen efter två intensiva veckor med 500 mil på vägen, 4-5 korta hemmanätter och div aktiviteter som ni ju delvis läst om i pressen. Efter den årliga kungadagen på Mantorp hade jag äran att få hålla ett föredrag för HM Carl XVI och alla hans bilintresserade vänner. Föredraget handlade dels om vårt företags 25 åriga historia men också om den intressanta och fantastiska framtidsteknik som vi kan förvänta oss i våra sportbilar framöver. Vi ordnade också en liten peep-show av ett svenskt projekt på temat som ännu inte är speciellt officiellt.
Under dagen på Mantorp delade Kungen Radical racerbil med mig. Sista körpasset för mig blev i fullt tempo tillsammans med, ”Nalle” Johansson, Peter ”Poker” Wallenberg och Prins Carl Philip i varsin bil. Alla tre är rutinerade Radical killar så här dags och riktigt snabba. Jag var troligtvis den som hade minst rutin i Radical vilket var kul. Man fick fasen ta i ordentligt för att hänga med! Prinsen imponerade efter att på förhållandevis kort tid blivit riktigt snabb och duktig bakom ratten. Märks att han trimmats av Flash och Alx men också fått mycket styrtid. För många år sedan hade jag ett möte på ett kontor intill slottet med Prinsen för att jag fått höra om hans intresse av att köra racerbil. Vi resonerade om möjligheten för honom att dela styrning men mig i den Ferrari Challengebil som jag då körde. Eftersom jag var en av tre initiativtagare till uppstart av Ferrari Challengeserien i skandinavien, så kändes det förnuftigt att få med lite starka namn bland deltagarna. Veckan efter mötet var kioskväggarna tapetserade av kungagängets fortskörningsbravader på väg från Gelleråsen och därmed blev det locket på för motorsportaktiviteter i kungafamiljen ett tag. Stackare – det är inte lätt av vara offentlig.
Hursomhelst, när vi kommer in i depån efter sista körpasset får vi kommentarer om det höga tempot från övriga. Le Mans vinnaren Stanley Dickens kommer fram och säger; - ”Formen sitter i ser jag”. Han råkade se ett race jag körde på Mantorp för 8 år sedan, som gick oförskämt bra och sedan dess lever han i tron om att jag kan köra racerbil. Jag skäms inför hans varma ödmjukhet eftersom jag själv under morgonen hade varit tvärtom mot honom. På ett sådant där supergrabbigt vis hade jag gått fram och hälsar på honom genom att säga –Fy faan vad gammal du börjar bli Stanley + en kram o klapp! Dessvärre tog den hälsningen lite hårt på Stanley och han gick och mumlade och tog upp ämnet fyra gånger under dagen. Som bättre var delade vi flygel senare under kväll och natt och fick därmed tid att prata ihop oss.
Under kvällens middag hemma hos Hans Erik ”Jojje” Brodin på Duseborg, hade jag den stora äran att få placeringen närmast Kungen och med Anders Lettström på andra sidan om mig. Mitt emot satt Alx Danielsson. Anders tror jag är en av Kungens äldsta kompisar och om jag minns rätt så var det Anders kökssoffa som Kungen och Silvia lånade när de höll sig borta från pressen efter att de precis offentliggjorts att de var ett par. Det är nu inte första gången vi gör kul saker tillsammans, utan det var nog 2002 hemma i Kungafamiljens recidens i St Maxim utanför St Tropez som vi träffades initialt. Den gången var även Drottningen med och ett annat gäng – men det är en annan story värd ett eget kapitel. (Det är inte alla som suttit i en liten gummibåt på medelhavet eller varit på Disko tillsammans med kungen och drottningen) Även om vi efter det träffats titt som tätt, så vill jag inte säga att vi är nära vänner. Dels med den innebyggda respekten som man har till familjen, men Kungen är heller ingen person som man du:ar och krokar arm med hursomhelst. Jag tycker i varje fall inte det. Det finns en pondus i Monarkin som är svår att beskriva och som jag har respekt för. Själv är jag förövrigt inte heller en kontaktsökare alla gånger och släpper ganska få in på livet så det passar bra. Ändå har vi idag tillräcklig kontakt för att kunna snacka ganska personliga grejor vid en middag tillsammans.
I ett försök att vara lite artig genom att avvika från temat ”bilar” så ställer jag och säkert också allmänhetens stora fråga under middagen:
- ”Ja, nu är det väl lite stora saker på gång i kungahuset med dubbelbröllop nästa år? Hans respons är älskvärd och kommentaren fantastiskt kul, men med respekt för att roliga uttryck lätt kan tolkas åt alla möjliga håll i andra medier, så väljer jag att inte redogöra för svaret. Det får bli vår hemlighet. Vi återgick hursomhelst ganska snabbt till att snacka bilar igen och yviga gester tillsammans med det 18 man stora middagssällskapet i Duseborgs matsal.
Olyckan med Ferrarin i slutet av veckan kom som lök på laxen i en pressad tidsperiod. Efter femte samtalet från Journalister direkt efter olyckan, sade jag till en ny kollega som delade bil mot stockholm precis så som Clyde sa till Bonnie innan de blev skjutna. ”-Det är ingen risk att du kommer att få långtråkigt när du jobbar hos oss i alla fall...” Nu är killarna i verkstaden redan i full gång och vi hoppas ha bilen klar igen om några dagar.
En heldag med fotografering. Jag har en fanstastisk fotograf som jag jobbar med ibland. Anders Eskilsson på Gothia Reklamfoto i Borås. Han har en naturlighet i sina bilder som är grymt träffsäker och troligen Sveriges bästa utrustning för studio och miljöfotografering till hjälp. Rekommenderar alla som är intresserade i foto ett besök på deras hemsida www.gothiareklamfoto.se för att gå igenom galleriet. Vi körde ett 10 timmars fotopass hela onsdagen för att skjuta några bilder på en kolfibermonocoque mm som ni tids nog kommer få se. Jäklar vad kul det är att arbeta med foto. Det är precis som att måla en tavla. Man justerar vinklar på objekt, höjd o vinkel på kamera, ljus och fonder kring objekt och till sist efter mängder av försök har man fått till fotot man vill ha.
Veckan framåt ser jag fram emot att få ihop. Bilar som skall hem från utlandet och ganska många utleveranser förhoppningsvis. Har också en massa avtal att få ihop med olika parter samt ett möte med Lantmäteriet imorgon tror jag… Samtidigt är det planerat kick-off med hela vårt gäng inkluderat ölprovning, middag och lite testkörning av prototyper till kommande helg.
Jag har hunnit samla ihop mig igen efter två intensiva veckor med 500 mil på vägen, 4-5 korta hemmanätter och div aktiviteter som ni ju delvis läst om i pressen. Efter den årliga kungadagen på Mantorp hade jag äran att få hålla ett föredrag för HM Carl XVI och alla hans bilintresserade vänner. Föredraget handlade dels om vårt företags 25 åriga historia men också om den intressanta och fantastiska framtidsteknik som vi kan förvänta oss i våra sportbilar framöver. Vi ordnade också en liten peep-show av ett svenskt projekt på temat som ännu inte är speciellt officiellt.
Under dagen på Mantorp delade Kungen Radical racerbil med mig. Sista körpasset för mig blev i fullt tempo tillsammans med, ”Nalle” Johansson, Peter ”Poker” Wallenberg och Prins Carl Philip i varsin bil. Alla tre är rutinerade Radical killar så här dags och riktigt snabba. Jag var troligtvis den som hade minst rutin i Radical vilket var kul. Man fick fasen ta i ordentligt för att hänga med! Prinsen imponerade efter att på förhållandevis kort tid blivit riktigt snabb och duktig bakom ratten. Märks att han trimmats av Flash och Alx men också fått mycket styrtid. För många år sedan hade jag ett möte på ett kontor intill slottet med Prinsen för att jag fått höra om hans intresse av att köra racerbil. Vi resonerade om möjligheten för honom att dela styrning men mig i den Ferrari Challengebil som jag då körde. Eftersom jag var en av tre initiativtagare till uppstart av Ferrari Challengeserien i skandinavien, så kändes det förnuftigt att få med lite starka namn bland deltagarna. Veckan efter mötet var kioskväggarna tapetserade av kungagängets fortskörningsbravader på väg från Gelleråsen och därmed blev det locket på för motorsportaktiviteter i kungafamiljen ett tag. Stackare – det är inte lätt av vara offentlig.
Hursomhelst, när vi kommer in i depån efter sista körpasset får vi kommentarer om det höga tempot från övriga. Le Mans vinnaren Stanley Dickens kommer fram och säger; - ”Formen sitter i ser jag”. Han råkade se ett race jag körde på Mantorp för 8 år sedan, som gick oförskämt bra och sedan dess lever han i tron om att jag kan köra racerbil. Jag skäms inför hans varma ödmjukhet eftersom jag själv under morgonen hade varit tvärtom mot honom. På ett sådant där supergrabbigt vis hade jag gått fram och hälsar på honom genom att säga –Fy faan vad gammal du börjar bli Stanley + en kram o klapp! Dessvärre tog den hälsningen lite hårt på Stanley och han gick och mumlade och tog upp ämnet fyra gånger under dagen. Som bättre var delade vi flygel senare under kväll och natt och fick därmed tid att prata ihop oss.
Under kvällens middag hemma hos Hans Erik ”Jojje” Brodin på Duseborg, hade jag den stora äran att få placeringen närmast Kungen och med Anders Lettström på andra sidan om mig. Mitt emot satt Alx Danielsson. Anders tror jag är en av Kungens äldsta kompisar och om jag minns rätt så var det Anders kökssoffa som Kungen och Silvia lånade när de höll sig borta från pressen efter att de precis offentliggjorts att de var ett par. Det är nu inte första gången vi gör kul saker tillsammans, utan det var nog 2002 hemma i Kungafamiljens recidens i St Maxim utanför St Tropez som vi träffades initialt. Den gången var även Drottningen med och ett annat gäng – men det är en annan story värd ett eget kapitel. (Det är inte alla som suttit i en liten gummibåt på medelhavet eller varit på Disko tillsammans med kungen och drottningen) Även om vi efter det träffats titt som tätt, så vill jag inte säga att vi är nära vänner. Dels med den innebyggda respekten som man har till familjen, men Kungen är heller ingen person som man du:ar och krokar arm med hursomhelst. Jag tycker i varje fall inte det. Det finns en pondus i Monarkin som är svår att beskriva och som jag har respekt för. Själv är jag förövrigt inte heller en kontaktsökare alla gånger och släpper ganska få in på livet så det passar bra. Ändå har vi idag tillräcklig kontakt för att kunna snacka ganska personliga grejor vid en middag tillsammans.
I ett försök att vara lite artig genom att avvika från temat ”bilar” så ställer jag och säkert också allmänhetens stora fråga under middagen:
- ”Ja, nu är det väl lite stora saker på gång i kungahuset med dubbelbröllop nästa år? Hans respons är älskvärd och kommentaren fantastiskt kul, men med respekt för att roliga uttryck lätt kan tolkas åt alla möjliga håll i andra medier, så väljer jag att inte redogöra för svaret. Det får bli vår hemlighet. Vi återgick hursomhelst ganska snabbt till att snacka bilar igen och yviga gester tillsammans med det 18 man stora middagssällskapet i Duseborgs matsal.
Olyckan med Ferrarin i slutet av veckan kom som lök på laxen i en pressad tidsperiod. Efter femte samtalet från Journalister direkt efter olyckan, sade jag till en ny kollega som delade bil mot stockholm precis så som Clyde sa till Bonnie innan de blev skjutna. ”-Det är ingen risk att du kommer att få långtråkigt när du jobbar hos oss i alla fall...” Nu är killarna i verkstaden redan i full gång och vi hoppas ha bilen klar igen om några dagar.
En heldag med fotografering. Jag har en fanstastisk fotograf som jag jobbar med ibland. Anders Eskilsson på Gothia Reklamfoto i Borås. Han har en naturlighet i sina bilder som är grymt träffsäker och troligen Sveriges bästa utrustning för studio och miljöfotografering till hjälp. Rekommenderar alla som är intresserade i foto ett besök på deras hemsida www.gothiareklamfoto.se för att gå igenom galleriet. Vi körde ett 10 timmars fotopass hela onsdagen för att skjuta några bilder på en kolfibermonocoque mm som ni tids nog kommer få se. Jäklar vad kul det är att arbeta med foto. Det är precis som att måla en tavla. Man justerar vinklar på objekt, höjd o vinkel på kamera, ljus och fonder kring objekt och till sist efter mängder av försök har man fått till fotot man vill ha.
Veckan framåt ser jag fram emot att få ihop. Bilar som skall hem från utlandet och ganska många utleveranser förhoppningsvis. Har också en massa avtal att få ihop med olika parter samt ett möte med Lantmäteriet imorgon tror jag… Samtidigt är det planerat kick-off med hela vårt gäng inkluderat ölprovning, middag och lite testkörning av prototyper till kommande helg.
Bifogade bilder
Torbjörn von Braun |
27
september
kl 23:15
| 10 kommentarer
Kommentera
Bilprovningskrasch med F40!
Veckan har rusat iväg i vanligt tempo med riktigt roliga men tuffa pass. Det säljs nu äntligen åter bilar som aldrig förr och jag tror september kommer att kunna bli en ”all-time-high” månad för oss om alla affärer hinner avslutas. Har varit knapert länge så det är mer än välbehövligt för att komma ikapp igen. Så köp mer bilar och serva mera i våra verkstäder snälla ni!!
Ingen har väl missat ”the big story i media idag”. Vi fick ärendenummer klart hos Transportstyrelsen igår till vår F40 och körde direkt ner den till bilprovningen för besiktning. Killarna där är jäkligt bra och sportbilsfolk inkl våra kunder kommer ofta från halva Sverige med sina bilar för att de alltid är flexibla med korta väntetider på bilprovningen i Kinna. Vi har nästan alltid möjlighet att sticka emellan på kort varsel och så även nu. De skulle ta den direkt när det blev en lucka. Det var lite fuktigt ute och precis som det ofta är på gamla Ferrari inkl F40 med gaswire, så kärvade gasen aningen vilket gör att man får vara lite försiktig. När jag kommer tillbaka flaggar jag upp att verkstaden skall lägga till koll och justering av gaswire på arbetsordern, samt beställa nya trepunktsbälten. Allt frid o fröjd o en h-vetes massa prylar att få klart innan man skall dra en snabbtur till Stockholm för några möten. Precis när jag o Ramona lastat en Diablo på transportbilen och var på väg att dra kommer Zoltan utspringande.
-”Det här är inget skämt, ropar han. Lundborg på bilprovningen har smällt F40:an!!
Ingen blirdessvärre mindre förvånad än mig då lagen om alltings jävlighet har börjat bli min bäste vän under senaste året!
-Dra du ner och kolla hur illa det är, säger jag. Vi kommer vägen om med transportbilen strax! Vi var egentligen redan en kvart för sena i avgång för att hinna upp innan klockan halv 8 då Ramona hade ett viktigt i Stockholm, men vi bet ihop och drog till Bilprovningen. Väl där kunde man konstatera att det var precis utanför gårdsplanen det hänt. Egentligen inte så himla allvarligt då ”bara” kevlarfronten fått en kyss. Hade det varit en ”raceincident” på banan, så hade vi troligtvis haft en färdiglackerad front stående i depån, skiftat på en kvart och kört vidare.
På väg till vägningen hade stackar´n naturligtvis inte haft ägg mellan foten och gaspedalen utan råkat trampa lite hårt. Dem som kört en F40 vet vad det innebär! Är det dessutom 10 år gamla däck och lite fuktigt ute, så blir det en piruett. En F40 har inga antispinnsystem överhuvudtaget som moderna sportbilar och jag märker faktiskt att fler och fler klarar idag inte av att köra våra superbilar helt utan system. Nästa vi alla börjar ta för självklart att man kan trampa utan eftertanke på både broms och gas då systemen hjälper upp förarens brist på känsla. (Jag fick ju själv en snyting av den orsaken i vintras med modern Lamborghini när jag hamnade på is (underkylt regn) med avslagen antispinn.)
Hursomhelst ringde Zoltan en bärgare lite snabbt, jag och Ramona drog vidare till Stockholm. På vägen pratade vi just om det här med att bränna av och olyckor. Ramona som flyger o far på skogsvägarna och säkert stått oftare vid sidan av banan än mig sa just att ju mer man varit med om själv, ju mer ödmjuk blir man inför andras misstag. Han man sett en del vet man hur lite som krävs för att det skall gå snett.
Det mediala pådraget när sådant här händer är helt otroligt och visar hur snabbt informationssammhället idag fungerar. Mindre än 10 minuter efter att jag själv fått reda på olyckan, ringer den första tidningen. Någon har med mobilkamera skickat tips mms till GT och Expressen, samt Aftonbladet och därifrån sprids det till alla inom nyhetsvärlden. Jag såg löpet framför mig: ”Bilprovningen kraschade Ferrari för 3 miljoner”. Exakt så löd senare också rubriken i Dagens Industri.
Jag har nu varit med om några sådana här tillfällen och det blir gärna lite kadaverjournalistik. Man måste då välja position. Antingen ber man dem fara åt helvete, håller sig undan och låter dem göra helt egna och fria tolkningar av vad som hänt, eller också försöker man få dem med sig och lyssna, samt återge en så rättvisande bild som möjligt. Jag har alltid försökt det sistnämnda vilket innebär att man faktiskt också kan få dem att lägga ner ett case helt och hållet i de tillfällen det är av stor betydelse att inget skrivs. (har haft ett sådant tillfälle) . Jag känner att relation med press är en av de viktigaste relationerna man har och får man dem emot sig så har man ett helvete förr eller senare.
Stor del av turen upp till Stockholm under seneftermiddag och kväll bestod av telefonintervjuer och även direktsändningar ut i radio. Jag ringer även norrlänningen som bilen tagits hem åt och berättar att vi har två nyheter, en bra och en dålig.
-"Å vilken skall vi börja med då" säger han lugnt.
- Vi börjar med den goda. Bilen är registrerad och har fått ett regnr. Det dåliga är att stationschefen kraschade bilen...?...!..???
-Ja-ha. Shit happens säger han på bred norrlänska. Jag kan av ren automatik nästan höra följdmeningen som jag själv dragit så många gånger i mina stå-upp dragningar för vänner när man immiterat norrlänningen Jan Ekborg. Aer dä stor skada skedd - sa bergström... Men det var inte helt rätt. Istället säger han;
-Hur påverkar det här,,,,tiden för att jag kan få bilen? Jag drar en lättnadens suck och tänker "skönt - det här är en cool kille".
Så småningom slänger jag av Ramona inne i City och åker ut till Torsdagsträffen vid Thaibåten på Söder med AutoLife gänget. Därefter bränner jag upp till Arlanda vid 23 draget, lastar av Diablon, kollar av mail och några prylar innan jag slänger mig på en madrass på golvet för att sova några timmar.
Fredagsmorgonen vaknade jag av att TV4 nyhetsmorgon ringde klocka 07.00 och ville göra en intervju för att höra vad som hänt. Direkt ut i etern med ruffsigt hår, lågt blodsocker och en espresso i mungipan. Fler tidningar än jag visste existerade ringde under resten av dagen och att döma av läsarkommentare på aftonbladets sida så kan man lugnt säga att det är ”hot stuff” när bilprovningen gör en tabbe i en Ferrari! Före nio på morgonen var kommentarerna uppe över 20 och innan kvällen runt 50. Det är att jämföra med 7 kommentarer två veckor efter publicering av notis kring Ferrariträff i Skåne på Knutstorp!
Veckan har avlöpt ganska bra i övrigt. Vi saknar en miljon i likviditet tills måndag morgon för att få hem en 612 Scaglietti som skall hämtas. Flygbiljett är redan bokad av Johan. Problemet med likviditeten skjuts över på mig (eller har jag lovat lösa), men jag får ta det på Lördag. Klockan har hunnit bli tio på kvällen och det är dags att sätta sig i transportbilen och köra ner till Skene igen. Känner mig rätt pigg ändå och det är skönt att vakna hemma imorgon då Hanne jobbar och jag behöver va pappa en stund. Skall förövrigt försöka köpa en Gallardo Spyder i Göteborg imorgon och ev träffa en intressant samarbetspartner, så jag måste hem. En, två, tre, fyra och en halv timma i bilen – tusan måste äta också - det innebär fem timmar och att jag landar hemma på gårdsplanen ca 04.00. Gött. På´n igen imorgon – Fy fasen vad kul det skall bli!
Ingen har väl missat ”the big story i media idag”. Vi fick ärendenummer klart hos Transportstyrelsen igår till vår F40 och körde direkt ner den till bilprovningen för besiktning. Killarna där är jäkligt bra och sportbilsfolk inkl våra kunder kommer ofta från halva Sverige med sina bilar för att de alltid är flexibla med korta väntetider på bilprovningen i Kinna. Vi har nästan alltid möjlighet att sticka emellan på kort varsel och så även nu. De skulle ta den direkt när det blev en lucka. Det var lite fuktigt ute och precis som det ofta är på gamla Ferrari inkl F40 med gaswire, så kärvade gasen aningen vilket gör att man får vara lite försiktig. När jag kommer tillbaka flaggar jag upp att verkstaden skall lägga till koll och justering av gaswire på arbetsordern, samt beställa nya trepunktsbälten. Allt frid o fröjd o en h-vetes massa prylar att få klart innan man skall dra en snabbtur till Stockholm för några möten. Precis när jag o Ramona lastat en Diablo på transportbilen och var på väg att dra kommer Zoltan utspringande.
-”Det här är inget skämt, ropar han. Lundborg på bilprovningen har smällt F40:an!!
Ingen blirdessvärre mindre förvånad än mig då lagen om alltings jävlighet har börjat bli min bäste vän under senaste året!
-Dra du ner och kolla hur illa det är, säger jag. Vi kommer vägen om med transportbilen strax! Vi var egentligen redan en kvart för sena i avgång för att hinna upp innan klockan halv 8 då Ramona hade ett viktigt i Stockholm, men vi bet ihop och drog till Bilprovningen. Väl där kunde man konstatera att det var precis utanför gårdsplanen det hänt. Egentligen inte så himla allvarligt då ”bara” kevlarfronten fått en kyss. Hade det varit en ”raceincident” på banan, så hade vi troligtvis haft en färdiglackerad front stående i depån, skiftat på en kvart och kört vidare.
På väg till vägningen hade stackar´n naturligtvis inte haft ägg mellan foten och gaspedalen utan råkat trampa lite hårt. Dem som kört en F40 vet vad det innebär! Är det dessutom 10 år gamla däck och lite fuktigt ute, så blir det en piruett. En F40 har inga antispinnsystem överhuvudtaget som moderna sportbilar och jag märker faktiskt att fler och fler klarar idag inte av att köra våra superbilar helt utan system. Nästa vi alla börjar ta för självklart att man kan trampa utan eftertanke på både broms och gas då systemen hjälper upp förarens brist på känsla. (Jag fick ju själv en snyting av den orsaken i vintras med modern Lamborghini när jag hamnade på is (underkylt regn) med avslagen antispinn.)
Hursomhelst ringde Zoltan en bärgare lite snabbt, jag och Ramona drog vidare till Stockholm. På vägen pratade vi just om det här med att bränna av och olyckor. Ramona som flyger o far på skogsvägarna och säkert stått oftare vid sidan av banan än mig sa just att ju mer man varit med om själv, ju mer ödmjuk blir man inför andras misstag. Han man sett en del vet man hur lite som krävs för att det skall gå snett.
Det mediala pådraget när sådant här händer är helt otroligt och visar hur snabbt informationssammhället idag fungerar. Mindre än 10 minuter efter att jag själv fått reda på olyckan, ringer den första tidningen. Någon har med mobilkamera skickat tips mms till GT och Expressen, samt Aftonbladet och därifrån sprids det till alla inom nyhetsvärlden. Jag såg löpet framför mig: ”Bilprovningen kraschade Ferrari för 3 miljoner”. Exakt så löd senare också rubriken i Dagens Industri.
Jag har nu varit med om några sådana här tillfällen och det blir gärna lite kadaverjournalistik. Man måste då välja position. Antingen ber man dem fara åt helvete, håller sig undan och låter dem göra helt egna och fria tolkningar av vad som hänt, eller också försöker man få dem med sig och lyssna, samt återge en så rättvisande bild som möjligt. Jag har alltid försökt det sistnämnda vilket innebär att man faktiskt också kan få dem att lägga ner ett case helt och hållet i de tillfällen det är av stor betydelse att inget skrivs. (har haft ett sådant tillfälle) . Jag känner att relation med press är en av de viktigaste relationerna man har och får man dem emot sig så har man ett helvete förr eller senare.
Stor del av turen upp till Stockholm under seneftermiddag och kväll bestod av telefonintervjuer och även direktsändningar ut i radio. Jag ringer även norrlänningen som bilen tagits hem åt och berättar att vi har två nyheter, en bra och en dålig.
-"Å vilken skall vi börja med då" säger han lugnt.
- Vi börjar med den goda. Bilen är registrerad och har fått ett regnr. Det dåliga är att stationschefen kraschade bilen...?...!..???
-Ja-ha. Shit happens säger han på bred norrlänska. Jag kan av ren automatik nästan höra följdmeningen som jag själv dragit så många gånger i mina stå-upp dragningar för vänner när man immiterat norrlänningen Jan Ekborg. Aer dä stor skada skedd - sa bergström... Men det var inte helt rätt. Istället säger han;
-Hur påverkar det här,,,,tiden för att jag kan få bilen? Jag drar en lättnadens suck och tänker "skönt - det här är en cool kille".
Så småningom slänger jag av Ramona inne i City och åker ut till Torsdagsträffen vid Thaibåten på Söder med AutoLife gänget. Därefter bränner jag upp till Arlanda vid 23 draget, lastar av Diablon, kollar av mail och några prylar innan jag slänger mig på en madrass på golvet för att sova några timmar.
Fredagsmorgonen vaknade jag av att TV4 nyhetsmorgon ringde klocka 07.00 och ville göra en intervju för att höra vad som hänt. Direkt ut i etern med ruffsigt hår, lågt blodsocker och en espresso i mungipan. Fler tidningar än jag visste existerade ringde under resten av dagen och att döma av läsarkommentare på aftonbladets sida så kan man lugnt säga att det är ”hot stuff” när bilprovningen gör en tabbe i en Ferrari! Före nio på morgonen var kommentarerna uppe över 20 och innan kvällen runt 50. Det är att jämföra med 7 kommentarer två veckor efter publicering av notis kring Ferrariträff i Skåne på Knutstorp!
Veckan har avlöpt ganska bra i övrigt. Vi saknar en miljon i likviditet tills måndag morgon för att få hem en 612 Scaglietti som skall hämtas. Flygbiljett är redan bokad av Johan. Problemet med likviditeten skjuts över på mig (eller har jag lovat lösa), men jag får ta det på Lördag. Klockan har hunnit bli tio på kvällen och det är dags att sätta sig i transportbilen och köra ner till Skene igen. Känner mig rätt pigg ändå och det är skönt att vakna hemma imorgon då Hanne jobbar och jag behöver va pappa en stund. Skall förövrigt försöka köpa en Gallardo Spyder i Göteborg imorgon och ev träffa en intressant samarbetspartner, så jag måste hem. En, två, tre, fyra och en halv timma i bilen – tusan måste äta också - det innebär fem timmar och att jag landar hemma på gårdsplanen ca 04.00. Gött. På´n igen imorgon – Fy fasen vad kul det skall bli!
Bifogade bilder
Torbjörn von Braun |
25
september
kl 21:14
| 20 kommentarer
Kommentera
Att köra ett hårt race!
Puuh! Alltid lika seg på morgonen. Morgonstunden är dock enda gången på dygnet jag tillåter mig att maska och ta det lugnt ibland. Kanske beror trötthet på tempot senaste veckan. 08.00-02.00 varje dag en längre tid sätter sina spår. Frugan har också jobbat hårt inför öppningen av en ny KappAhl butik, så stryket får ungarna tyvärr ta. Växte dock själv upp med föräldrar som aldrig hade tid över och tror i grunden att det bara får barn att ta ansvar och bli vuxnare tidigare själv. Kärlek och kvalitet är dock viktigt de få stunder man är tillsammans.
Jag kompenserar tyvärr ofta min ostrukturerade naiva okunnighet med större tidsinsats vilket gör att dygnets 24 timmar sällan räcker. Ibland ser man längtansfullt på anställda människor och hur bekymmersfritt liv de som regel har. Tänk att få vara dagisfröken slog det mig när jag sprang ut från dagis häromdagen efter att ha lämnat in den yngsta på morgonen! Eller vara en av de andra i gänget som klarar av att ta ledigt ett par dagar, utnyttja sina pappadagar eller tillåta sig vara hemma bara för att man är sjuk. Bara i vår lilla firma har vi två som delvis är pappalediga, tre personer som varit lediga sammanlagt 5 dagar denna vecka, en som är sjuk och till råga på allt två som kroknat och gått i väggen senaste tiden! Vad är det med oss - den moderna människan? Dessutom kräver vi drygt 50 gånger så hög inkomst som våra konkurrenter på andra sidan jorden med högre utbildning och kunskapsnivå! Wake up friends! Om vi inte sträcker på oss tillhör vi snart tredje världen igen.
Trots tuff insats känns det ändå som bara hälften av veckans planerade och viktiga uppgifter hunnits med. Några symbolhandlingar har dock avklarats. Nya upplägg med vår bank är klart efter en minst sagt spännande tid i finanskristecken. Tillsammans med min gamla och kroknade far till hjälp har jag äntligen fått rensat, spolat och snyggat till runt hela vår von Braun Sports Cars fastighet i Skene. Dessutom har vi rest upp vår totemstolpe efter att den plockades ner i samband med Gudrun stormen (är väl snart 5 år sedan eller?) och gjort i ordning en sunkig tvätthall – den sista delen som inte blivit uppfräschad.
Jag har ett litet hobbyprojekt också som pockar på min uppmärksamhet. Lantmäteriet skall ha in information för att göra klart avstyckningar och så måste jag i efterhand få till ett schaktningstillstånd med kommunen på mina 7-sjötomtsprojekt. Någon har visst haft synpunkter på att vi flyttat ca 250 000 kubikmeter massor… Skall försöka ta mig upp till Stockholm i dag på ngt vis. Känner ständigt dåligt samvete för att inte kunna ge dem tillräcklig support och uppmärksamhet däruppe. Stämning och fighting spirit är dock högre hos dem där än någonsin och det känns bra att ha fått in en tjej – Ramona som lovat köra skiten av oss om en vecka på en internaktivitet med lite racer-, sportbilar och testmulor.
Jag kompenserar tyvärr ofta min ostrukturerade naiva okunnighet med större tidsinsats vilket gör att dygnets 24 timmar sällan räcker. Ibland ser man längtansfullt på anställda människor och hur bekymmersfritt liv de som regel har. Tänk att få vara dagisfröken slog det mig när jag sprang ut från dagis häromdagen efter att ha lämnat in den yngsta på morgonen! Eller vara en av de andra i gänget som klarar av att ta ledigt ett par dagar, utnyttja sina pappadagar eller tillåta sig vara hemma bara för att man är sjuk. Bara i vår lilla firma har vi två som delvis är pappalediga, tre personer som varit lediga sammanlagt 5 dagar denna vecka, en som är sjuk och till råga på allt två som kroknat och gått i väggen senaste tiden! Vad är det med oss - den moderna människan? Dessutom kräver vi drygt 50 gånger så hög inkomst som våra konkurrenter på andra sidan jorden med högre utbildning och kunskapsnivå! Wake up friends! Om vi inte sträcker på oss tillhör vi snart tredje världen igen.
Trots tuff insats känns det ändå som bara hälften av veckans planerade och viktiga uppgifter hunnits med. Några symbolhandlingar har dock avklarats. Nya upplägg med vår bank är klart efter en minst sagt spännande tid i finanskristecken. Tillsammans med min gamla och kroknade far till hjälp har jag äntligen fått rensat, spolat och snyggat till runt hela vår von Braun Sports Cars fastighet i Skene. Dessutom har vi rest upp vår totemstolpe efter att den plockades ner i samband med Gudrun stormen (är väl snart 5 år sedan eller?) och gjort i ordning en sunkig tvätthall – den sista delen som inte blivit uppfräschad.
Jag har ett litet hobbyprojekt också som pockar på min uppmärksamhet. Lantmäteriet skall ha in information för att göra klart avstyckningar och så måste jag i efterhand få till ett schaktningstillstånd med kommunen på mina 7-sjötomtsprojekt. Någon har visst haft synpunkter på att vi flyttat ca 250 000 kubikmeter massor… Skall försöka ta mig upp till Stockholm i dag på ngt vis. Känner ständigt dåligt samvete för att inte kunna ge dem tillräcklig support och uppmärksamhet däruppe. Stämning och fighting spirit är dock högre hos dem där än någonsin och det känns bra att ha fått in en tjej – Ramona som lovat köra skiten av oss om en vecka på en internaktivitet med lite racer-, sportbilar och testmulor.
Torbjörn von Braun |
17
september
kl 09:28
Kommentera
I kamp mot konservatism
Jag har haft en fantastisk helg i skolbänken eller snarare på kammaren. Inte nog med att jag försökt lära mig hur man kan få över mina 300 vinylplattor till datorn, jag har dessutom studerat en ny telefon "Samsung Jet S8000" med alla moderniteter som jag fick från Per Sveen på Samsung. Dessutom har jag jobbat några timmar med Facebook för att förstå hur det funkar och på toppen av allt skriver jag nu mitt livs första blogg inlägg - jag som aldrig ens hunnit läsa någon annans blogg!
Jag hoppas att livet skall kunna stabilisera sig lite framöver efter en otroligt intensiv tid med mycket kämpa och hårt arbete 18-20 timmar per dygn 7 dagar i veckan. Ibland har man förmågan att springa fortare än benen bär, vilket kan straffa sig. Inte bara för en själv utan dessutom för de människor som man omger sig med och driver på för att få saker på plats. Det har varit mycket sjukhus- och dödsbäddar, stora affärer som gått snett, bankriser, förtroendekriser, förskingringar, utbrända kollegor och all annan skit senaste åren. När man ser tillbaka och tänker på att man dessutom har fått betala 5-6 miljoner för att ha det liv man haft sista tiden händer det att man ifrågasätter vad man håller på med! Samtidigt vet jag att vi sitter med en grym potential på många håll och framtiden ser fantastiskt spännande ut. The future´s so bright I gotta wear shades!
Vad kommer jag att skriva om i blogg inlägg framåt då? Ja, först och främst får vi se vad man mäktar med och hinner, men det finns nog en del snaskigheter att avslöja till och från. Det liv man lever innehåller "en del variation", allt från att hålla hov för och dinera med Kungen till att leva under dödshot av Ryska maffian, hamna i förhandlingar med HA eller de "gul-röda", samt gå loss bakom scen tillsammans med några av världens framgångsrika artister. Samtidigt sker naturligtvis allt hela tiden i cirklar kring bilarna, något som de flesta av dem jag kommer i kontakt med trots allt har som sin största kärlek. TvB
Jag hoppas att livet skall kunna stabilisera sig lite framöver efter en otroligt intensiv tid med mycket kämpa och hårt arbete 18-20 timmar per dygn 7 dagar i veckan. Ibland har man förmågan att springa fortare än benen bär, vilket kan straffa sig. Inte bara för en själv utan dessutom för de människor som man omger sig med och driver på för att få saker på plats. Det har varit mycket sjukhus- och dödsbäddar, stora affärer som gått snett, bankriser, förtroendekriser, förskingringar, utbrända kollegor och all annan skit senaste åren. När man ser tillbaka och tänker på att man dessutom har fått betala 5-6 miljoner för att ha det liv man haft sista tiden händer det att man ifrågasätter vad man håller på med! Samtidigt vet jag att vi sitter med en grym potential på många håll och framtiden ser fantastiskt spännande ut. The future´s so bright I gotta wear shades!
Vad kommer jag att skriva om i blogg inlägg framåt då? Ja, först och främst får vi se vad man mäktar med och hinner, men det finns nog en del snaskigheter att avslöja till och från. Det liv man lever innehåller "en del variation", allt från att hålla hov för och dinera med Kungen till att leva under dödshot av Ryska maffian, hamna i förhandlingar med HA eller de "gul-röda", samt gå loss bakom scen tillsammans med några av världens framgångsrika artister. Samtidigt sker naturligtvis allt hela tiden i cirklar kring bilarna, något som de flesta av dem jag kommer i kontakt med trots allt har som sin största kärlek. TvB
Torbjörn von Braun |
13
september
kl 13:09
| 1 kommentar
Kommentera
