Till er som var på Min Stora Dags Race Day

Ibland kan det vara jobbigt att ta sig upp på måndagarna. Man är trött efter helgen, det är stressigt att komma igång och sedan finns allt som skall planeras för veckan.

Jag hoppas att ni alla hade helt andra känslor i morse.

En känsla av stolthet, av glädje och av att under helgen ha förgyllt tillvaron för barn som har en tuff tillvaro. Barn som 24 timmar om dygnet lever med sina sjukdomar, som 24 timmar om dygnet tvingas ta mediciner, åka på kontroller och avstå från sånt som annars är naturligt för alla barn.

Igår gav ni de här barnen en dags andhämtning från allt det där jobbiga. En dags paus där de kunde bygga drömmar, få ny livsnäring och ge minnen för livet. En dag som gav underlag till berättelser till kompisarna därhemma, berättelser som för en gångs skull inte handlar om sprutor och strålning.

En dag när ni bidrog till att hålla livsgnistan vid liv. En dag som ni alla skall vara oerhört stolta över.

Helt fantastiskt jävla stolta, om ni ursäktar språket.

Min son drabbades för 3,5 år sedan av leukemi och genomgick i höstas en transplantation i Huddinge. Vi vet av erfarenhet att skall man kunna orka igenom en sådan sjukdomsperiod, jag tror att vi hade närmare 100 sjukhusdagar förra året, behöver man ständigt små uppmuntringar. Små glädjeämnen som hjälper till att glömma, små saker som gör att man orkar igenom allt det jobbiga. Det kan handla om en ny legopryl, en hemmamatch med favoritlaget, några teckningar från klassen därhemma eller som nu, en helt fantastisk motordag på Mantorp. Utan de här uppmuntringarna blir tillvaron bara en tuff vardag och en tuffa prognoser försämras dramatiskt.

(Att sedan gårdagens aktivitet också tjänar som en uppmuntran till alla föräldrar som offrat allt under sina barns sjukdomsperiod är förstås en viktig bonus. Barnen är det viktigaste men när jag såg de glansiga blickarna hos många av papporna igår förstod jag att ni fyllde på energi även hos dem. Energi som kommer att komma deras barn tillgodo, var så säkra)

Jag hoppas också att gårdagens event föder tankar hos er alla att kanske tillsammans med några kompisar genomföra ett eget arrangemang. Det behöver inte alltid vara så avancerat. Ett telefonsamtal till er närmaste barnklinik, några fina bilar utanför sjukhuset och en kväll där ni bygger nya drömmar. Kanske en tur till den lokala glasskiosken med barnen eller varför inte låta ett sjukt barn besöka sin gamla klass i en Ferrari?

Det här inlägget blev kanske lite långt men den tacksamhet som jag och alla andra föräldrar känner är ännu större.

Tack!

Pär Morell
pappa till Filip, 8 år
morellin4mation@gmail.com

Får rysningar i hela kroppen av att läsa ditt inlägg, jag tror jag kan svara för alla som var där när jag säger att det var med STOR GLÄDJE vi gjorde detta.

Personligen kan jag säga att jag ställer upp på sånt här igen när som helst.

/Dick

Ja, vad svarar man på ett sådant inlägg,

Det första jag tänkte på imorse var att jag hade fått vara delaktig i något stort och ville att hela världen skulle få veta det. Som en del av er här vet så förlorade jag min bäste vän och bror för ett tag sedan och han fick uppleva sin dröm innan genom att köpa sin drömbil en Ferrari (Därav mina Ferrari kläder fast jag kör Porsche, som en del av er brukar kommentera på en del träffar) vilket gjorde mitt beslut väldigt enkelt att vara delaktig.

Man kanske skulle vända på det, och säga Tack till "Min Stora Dag" som gav oss förtroendet att ha detta event.

Det går inte att bli annat än rörd när man läser det du skriver Pär. Ett stort tack till dig för att du får oss att känna att vi överträffade alla våra förväntningar, och tack för att ni ville vara med.

Tack för ett mycket fint inlägg Pär.

Även om jag inte kan sätta mig in i hur svårt det måste vara att dagligen leva med de problem du målar upp var det inga problem att sätta sig in i den glädje som fanns hos barnen igår. Många som ställde upp med bil har också i efterhand sagt att detta var en av de roligaste bandagar de varit på så glädjen var i allra högsta grad delad.

Bra skrivet inlägg Pär, har också haft en del sjukhustid med sonen när han föddes med en helt okänd kromosomavvikelse som ingen visste vad det skulle leda till, så jag vet att det du skriver stämmer till 100%. Just avbrottet och möjligheten att få tänka på nått annat är värt väldigt mycket i det läget, (sonen som för övrigt var med igår och stor trivdes fast han bara valde att åka Porsche cab med Pappa).

Skönast av allt var i alla fall när jag efter alla åkturer med Ferrari, Viper, STCC-Seat och en massa annat frågade sonen vad som var coolast:
- Rallybilen, kom det snabbt.

En Volvo 142 från Kisa MK. Två rundor på rallysvängen i skogen. Med fullt grussprut.

Jag kan bara hålla med om allt Du skriver, Pär! Jag var själv där med en son som haft diabetes i snart 3 år, en lillasyster som på grund av detta blivit oundvikligen åsidosatt och mamma. Man vill ju ge barnen precis allt, men det här hade man inte vågat drömma om. Ungarna åkte bil och leendena blev bara bredare och bredare, det här kommer de att leva länge på!
Jag stod uppe på taket med tårar i ögonen och ståpäls på armarna, trodde först enbart att det var av synen av alla dessa fantastiska bilar, eller ljudet av en herrans massa cylindrar, men till större delen var det nog det faktum att alla dessa bilägare glatt ställde sina klenoder till förfogande för ungarna! En helt fantastisk gest, tack!

För övrigt kunde jag bara konstatera avsaknaden av "sjuka barn", det var bara leende ungar överallt!
Än en gång, både till bilägare och folk ifrån Stiftelsen, ett stort tack!

Hoppas att alla ungar verkligen kan njuta av den här upplevelsen lika länge som jag tror mina gör, jag tror det!

Tack Pär och Stefan,

håller med om tidigare inlägg. Tårarna trillar och kan aldrig sätta mig in i er situation om än jag försöker. Det att få vara med i går var en så fantastisk upplevelse. Det var jättetrevligt under hela dagen och allt kändes lyckat men den rätta känslan kom först senare. I morse när jag vaknade och tänkte tillbaka på gårdagen och alla intryck insåg jag att detta var en av de bästa dagar i mitt liv. Vi förare fick göra det vi älskar och inte nog med det utan vi fick extra krydda på dagen med ert fantastiska sällskap. Att se alla barn lysa upp och alla deras underbara kommentarer är guld värt!

Pär tar absolut till mig dina ideér om att glädja barn med mindre event! Tror vi är många som behöver en liten påminnelse om att just våra bilar kan ge glädje även i mindre sammanhang.

Vill även säga att jag och som ni säkert förstår från många andra förare fullständigt älskade detta arrangemang!

Önskar er all lycka!
//Camilla

Har nu lagt upp lite bilder på vår blogg: http://fippesblogg.blogspot.com/
Mer kommer säkert.