Bäste Torbjörn,
Jag är bilentusiast av födsel och ohejdad vana. Otaliga äro de gånger jag har svischat förbi din fina anläggning längs med R41. Inte en enda av alla dessa gånger har jag känt mig lockad att besöka ditt livsverk, inte ens ägna fem minuter åt att storögt kika in genom ett skyltfönster med näsan tryckt mot glaset (om det nu är möjligt).
De flesta andra bilintresserade i min umgängeskrets - och de är hyfsat många - har dock besökt din bilhall ett flertal gånger. För dem är det nästintill omöjligt att förstå varför jag inte gjort detsamma. Nu har jag ett motiv som är uppenbart för alla och envar: Jag ska be dem läsa ditt blogginlägg här ovan, så är jag övertygad om att de förstår varför jag alltid har avstått- och alltid kommer att fortsätta avstå ett besök hos dig och din fina anläggning.
Högaktningsfullt
Torbjörn Plyertz
Blogginlägg Skriv kommentar
Tillhör överklassen!
Att tillhöra överklass är inget man gärna medger som svensk. Begreppet är ganska laddat och symboliserar inte bara välfärd utan även ett visst mått av snobberi. Vårt land Sverige har under nära 100 år främst utvecklats till tonerna av ”upp-till-kamp” mot överklassen. Att då medge att man inte har rättat sig i ledet och tagit till sig jantelagens huvudparagraf - jag är likställd alla andra och inte ett dugg bättre - kan sannolikt vara ganska skadligt. Ändå vill jag utmana risken. Trots att jag är en stor förespråkare av prestigelöshet, så finns det nämligen tillfällen då jag inte kan låta bli att känna mig en klass högre.
Jag är ingen snobb. I varje fall inbillar jag mig det. Det är inte helt ovanligt att jag springer omkring halvskitig, stressad och försöker få utfört saker på egen hand som ”bäste dräng” på jobbet. Då & då händer det att man blir ganska nonchalant bemött av en högtravande och inte ovanligen akademiskt utbildad kund, som förväxlat mig med en helt vanlig springschas eller mekaniker. Det är en intressant känsla som alla chefer borde få vara med om. Erfarenheten att pga. prestige bli behandlad som luft ger insikt och får en att uppskatta sitt team av kollegor oavsett funktion.
I de flesta miljöer känner jag mig relativt bekväm och tillfreds. Det kan vara allt från fest i underjordiska kriminella gäng till middagar med statsmän eller kungligheter. Det är faktiskt bara ett fåtal situationer som gör mig osäker och kan få mig att känna sig helt oförstående och utanför. Av naturliga själ undviker jag därför dessa miljöer så långt det går, men det händer att jag glömmer bort mig. Det är trots allt frågan om en ganska vanlig typ av miljö för säkert bortåt 1 miljon svenskar varje dag!
Under en fredagskväll i Februari 2010 bar det sig inte bättre än att jag emot bättre vetande och bara för att få en sak ur världen utsatte mig för denna främmande miljö. Frugan hade nämligen klagat i några månader över att jag sålt hennes bil och att hon ständigt bara fick åka i överblivna och hopplöst 2-sitsiga, opraktiska eller knappt fungerande bilar tillsammans med sina tre barn (ok då – våra tre barn). För att få slut på gnället gjordes ett köp av en ny praktisk och passande bil som fanns i Mellerud.
- Jag bor precis vid järnvägsstationen, säger säljaren och en illusion om en enkel lösning av logistiken målas upp i bakhuvudet. Folk åker ju kollektivt varje dag, så det kan väl inte vara fel. Jag måste ju ändå till kontoret i Stockholm inför lördagen och tänkte därför att jag kan fånga upp bilen på vägen för att därefter fortsätta dit. En liten omväg på 20 mil kanske, men det var inte hela världen. Jag skulle ju i alla fall äntligen få en nöjd hustru när man väl är hemkommen. Att solen skulle hinna gå upp innan framkomst i Stockholm betydde inte så mycket.
Jag bokar därför en resa och promenerar ner till ”resecentrum” i min hemby. Man inbillar sig att man möter skeptiska blickar som om jag vore en "Alien" som kom gående. Det får mig hursomhelst att direkt känna utanförskap till gruppen resenärer och jag ställer mig på betraktligt avstånd till den flock som står där och väntar. Kölden gör att det ryker lite ur allas tysta munnar och det går inte att låta bli att betrakta de konstiga väsen jag har framför mig. De känns främmande och tycks leva ett helt annat liv än de människor man är van att möta.
Till sist sitter man där och skakar på 6:e raden i den bolmande och morrande "miljöpartistferrarin" eller om du så önskar – "mjölkpallståget opererat av Swebus". Den ska ta mig den första biten till Göteborg för att man där sedan ska växla om till järnväg. Man sitter där bland vitlöksstinkande backpackturkar, finniga studentmedlemmar från Kommunistisk ungdom iklädda Palestinaschalar och annat pack. Trots kölden kommer en tjej och kliver på med knallrosa hår och knallrosa tights, med en piercad navel som är bar och hon har ett handfängsel hängande från dödskalleväskan som matchar de höga snörade svarta nazistbootsen. Man börjar helt plötsligt känna sig våldsamt felplacerad och jag funderar allvarligt över samhällets faktiska klasskillnader. Man tycker synd om sig själv då man har 8 timmars restid framför sig varav 5 ska vara i detta främmande sällskap. Tankarna går oavkortat till ens medarbetare som säkert sitter där hemma i sitt fredagsmys läppjande på ett gott Amaronevin. Av okänd anledning kan jag helt plötsligt inte låta bli att tyst börja nynna på OLW:s förbannade reklamvisa; ”- Nu är det slut på veckan och dags för fredagsmyyys!!”. Jag drar iväg ett snyftande sms till kollegorna och gissningarna bekräftas genom returnerade gliringar i mängder om hur jäkla mysigt de har runt eldstäder, TV-apparater, i sänghalmen eller vid middagsbordet därhemma. Samtidigt stannar vi vid nästa mjölkpall. En orakad halvfull Svensson som verkar vara karikatyr på sig själv kliver ombord. Han är troligen bög till råga på allt – i alla fall ser han precis ut så, som vi lärde oss när vi var små att bögar skulle se ut. Han hade en brun skinnkeps som direkt gav associationer till sångaren i Judas Priest samt var spinkig och iklädd vit T-shirt och smutsig täckjacka från 70-talet med trasigt blixtlås och ett avslöjande tjejsnitt. Men egentligen är han samtidigt lite söt trots att han känns ofräsch. Han försöker få åka med. Han har dock inte mer än 27 kronor och resten av resan in till Göteborg kostar säkert över 40. Efter att ha klivit på och av bussen under dialog med chauffören, till och från, hela tiden med ett ben kvar inne i bussen, så ger till sist chauffören upp för att inte tidtabellen ska haverera och låter honom komma med. Han sprätter upp en burköl direkt när han satt sig och de närmaste två milen sitter han och ropar hur ”jävla snäll busschaufför vi har” utan att någon varken märker eller verkar tycka att det är det minsta konstigt! Själv vet jag stundom inte om jag börjat anpassa mig till dårskapen eller bara är trött och försöker förtränga sällskapet jag befinner mig i. Trots att jag är i en mer främmande miljö än på länge där jag känner mig allt annat än jämlik och hemma, så kan jag naturligtvis inte låta bli att oavbrutet och gång på gång sätta igång och nynna på den satans OLW låten som vägrar släppa taget. ”- Nu är det slut på veckan och dags för FREDAGSMYYYYYS!!”.
Klockan är halv 12 på kvällen och jag är äntligen framme i Mellerud där stationen är av typ landsort, som endast består av en betongplattform utan skydd mot väder och vind. De bitande 24 minusgraderna får kroppen att dra ihop musklerna. Eftersom jag inte är någon jäkla ”fjällräven entusiast”, som brukar vara i naturen när det är opassande väder, så står jag nu där i mina lågskor och känner hur tårna börjar sticka efter mindre än några minuter. Som tur är ska inte huset ligga så långt bort. Jag börjar leta efter de papper jag hade tagit med mig med gatunamn och telefonnummer men finner dem inte längre i väskan. Säljaren hade sagt att ”vi bor bara 100 meter bort och sedan höger eller vänster och en bit till”, eller något i den stilen. Självklart lade jag det inte på minne eftersom jag bara hade tänkt lyfta luren när man kommer fram och därefter ta ut riktning. Förbannade skit - jag vet ju att pappren var med när jag satt på tåget, men nu är de helt borta. Glömde jag kvar dem på tåget likaväl? Jag gör därför ett försök att gå gata upp och gata ner i hopp om att känna igen eller se bilen, men det misslyckas och till sist känns varenda tå i mina lågskor som en liten fyrkantig isbit. Jag hejdar och frågar en av de få bilar som passerar i de slumrande kvarteren, om de känner någon i kvarteret som heter Andersson och åker vit BMW X5 utan resultat. Jag försöker ringa nummerbyrån för att få hjälp. Fingrarna fungerar knappt längre och utan känsel blir det som att försöka slå numret med en prinskorv. Men jag lyckas till sist slå 118 118 rätt efter tredje försöket. Varken förr eller senare har det hänt mig, men just nu och ikväll meddelar 118 118 att ”tjänsten ej är tillgänglig med detta abonnemang”! Jag lyckas slå numret en gång till men får samma meddelande. Helt otroligt!
Det är inte sant! Sådant här kan inte hända ens mig! Jag vet ju nu inte ens hur jag kan få tag i en taxi eller om det finns ett hotell i den förbannade lilla skitbyn, som får min egen hemort att framstå som ett världsmetropol. Jag håller på att frysa ihjäl utan mössa och handskar, i lågskor, jeans, piké-tröja och en tunn sommarjacka. Det är 24 grader kallt och över 1 meter snö ute. Klockan är snart 12 på natten och vad tusan gör man! Nu är det inte längre bara fingrar o tår som är stela utan hela händerna fungerar dåligt när man börjar en sista gång gå igenom sin väska i jakten på att ”mina papper ska och måste tamejfaan visst ligga här annars är det då självaste blodfeta helvetet”.
Mycket riktigt. Klart att de har funnits där hela tiden. Det är bara min virriga överklasshjärna som spelat mig själv ett spratt. Men nu är händerna så illa att jag inte klarar att slå några nummer alls längre. Jag gör alla möjliga upptiningsförsök. Som tur är hade jag inte skaffat en telefon med sådan där vidrig touch-screen skärm ännu och till sist får jag till det genom att trycka telefonens knappar mot knogarna efter att försökt med både näs-topp och tunga. Jag får äntligen kontakt med bilägaren, som mycket riktigt bara bor ett stenkast bort. Med full värme bär det sedan av mot Stockholm för att kl. 03.20 lägga sig på en madrass på golvet i kontoret för några timmars sömn innan en kund ska mötas innan jag kör tillbaka till västkusten.
I kväll när jag skriver detta, så sitter jag halvnaken på en balkong i kvällssolen utanför Marbella i Spanien och det är 26 grader varmt. Det är min tur att halsa en San Miguel och tänka tillbaka på min traumatiska upplevelse bland underklassens medborgare denna fredagsnatt i vintras. Samtidigt utbringar jag en tyst skål för alla de stackars satar som sitter där tillsammans även idag och skakar i 2:a klass på tåg eller kollektivbuss - svettiga och med tå-juice stickande i näsan från bänkkamraten. Genom denna omtanke mår jag själv ännu bättre och känner mig otroligt nöjd efter en helt fantastiskt framgångsrik vår. Du må tycka att jag tillhör en fisförnäm överklass om du så vill, och jag är i så fall jäkligt stolt över det. För mig kommer hursomhelst kollektivtrafik troligtvis alltid förbli ett nödtransportmedel för fattiga studenter och underklass med för mycket fritid, eller möjligtvis lata trögskallar som inte tog körkort när de blev 18! Som den överklassmänniska jag nu erkänt mig vara fortsätter jag därför hellre att ta vara på den frihetskänsla det skänker mig, att dagligen gasa omkring i en bränsletörstande bil och få valuta för alla skattepengar genom att slita på vägar och förgöra ytterligare lite regnskog!
Vilken samhällsklass känns det som du tillhör?
http://www.bt.se/nyheter/mark/skulderna-vaxer-for-von-braun%282883043%29.gm